Idag fick Hanna sitta i trappan 20 minuter.
Jag var riktigt förbannad på hur hon behandlar mig.
Barn ska inte tro att det är en självklarhet att de ska få göra precis som de vill eller att de ska få gå och ta saker som de vill ha just i den stunden.
De ska lära sig att fråga först.
"Får jag ta det? Får jag göra det? Får jag...?"
Bara för att barnen SER och LÄR sig efter våra beteenden så ska de lära sig att fråga först.
Det är inte självklart att de ska få ta godis i skåpet bara för att det är fredag eller lördag, och det är inte självklart att de ska få ta läsk eller nåt annat heller någonstans - utan att fråga först.
Det handlar lite grann om "vett och etikett"-lärningen redan i småbarnsåldern.
Men de verkar precis som att hon inte kan ta in den lärorika biten så att det verkligen fastnar.
Jag är kanske den där strängare och taskigare föräldern som oftare säger fler "nej" än ja till henne.
Kanske har jag blivit sån "nej-sägare" nu när Filip också finns?
När Hanna var liten och det bara var hon, så satt jag väl och lekte ofta med henne på sitt rum.
För nåt måste det ha varit eftersom hon har så svårt att kunna sitta och göra nåt eget en längre stund.
Det finns så mycket hon skulle kunna göra i lekrummet.
Leka med Barbie.
Lägga pussel.
Laga mat till dockorna.
Måla/rita antingen fritt eller i ritböckerna.
Läsa böcker.
Sitta o pärla.
Klippa o klistra.
M.m...

Men det är väl det som satt sina spår.
Att hon alltid hade mig att leka med.
Vad ska man göra för att slippa dessa urjobbiga konversationerna varje dag om att hon kan faktiskt gå upp och leka på sitt rum själv en stund??
Och då räknar jag med mer än de 10 minuterna som det brukar gå innan hon tröttnar på det och vill göra nåt annat.
Visst är tv;n ett bra underhållande med barnprogram eller en film - ibland.
Inte så fort hon inte vet vad hon ska göra.

Filip söker hennes kontakt att försöka få henne till att leka med honom och det är ju alltid lite mer annorlunda lek med ett syskon än med en förälder. 
Hela han utstrålar en helt annan sida när Hanna busar och leker med honom.
Men sen orkar hon göra de roliga sakerna en längre stund också, jämfört med mig tex.
Hon kan ju krypa efter eller före honom hur länge som helst medan jag får ont i knäskålarna bara efter 3 meter och då reser jag på mig och då är plötsligt den roliga leken slut med mig.
Det ÄR stor skillnad att leka vuxen/barn mot att leka barn/barn.

Usch vad jag klagade i detta inlägget, men jag behövde få det ur mig.