Fast jag har fött 3 härliga barn så kvarstår min obotliga rädsla för SPRUTOR som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Det ligger psykiskt men håller sig fast på en smalare tråd nu än vad det har gjort från början.
Då var det som en tjock trädstam med årsringar, och för varje gång jag pinats så har stammen liksom blivit smalare.
Men rädslan har nog nått sina 10 sista innersta ringar nu, de envisa rackarna som inte tycks minska, och kvarstår där inne i epicentrum.
Men om jag jämför på en skala med vad rädslan låg på från början om max var 20, så känns det som att den ligger och maler på en stark 8...
Så visst har jag vunnit lite över min annars totala sprutfobi!!!

---

Jag tycker inte om att vara ute på kvällarna och nätterna när det är mörkt ute.
Det känns skumt och läskigt att inte kunna se på långt håll och åt alla håll.
Tankarna finns där hela tiden eftersom det är så många som försvunnit utan att ha hittats eller har hittats men råkat ut för hemska saker.
"Står det någon bakom trädet där framme? Vad var det som rörde sig där? Nu har jag inte långt hem."
Så MÖRKRET känner jag stor rädsla för...

---

Jag är också väldigt rädd för att det ska hända olyckor med mina barn eller Fidde.
(Självklart med mina närmaste också)
Att de får en obotlig sjukdom eller råkar ut för nånting som kräver operationer.
När Fidde kör eller åker till Malmö, är jag alltid orolig att det ska hända nåt.
De kan köra av vägen eller bli påkörda av andra idioter på vägarna.
Så för att jag ska känna mig trygg när han är iväg, sms:ar han alltid när han är framme, när han ska hem och sen när han har nån mil kvar...

Man är orolig när barnen är små, man är orolig när de växer upp och man är orolig livet ut.
Men så är föräldrarlivet.
Då är man orolig hela tiden.
Som barn själv förstår man inte sånt.
Man tycker bara att mamma o pappa är dumma och inte låter en göra det en vill.
Man får bestämda tider att passa och vara hemma till.
HA!
Fan vad töntigt.
ALLA andra får ju vara ute och iväg hela natten o hela morgonen om de vill... 

Så tänker en oförstående och egoistisk tonåring som försöker passa in i gänget.
Jag bland annat gjorde det vissa gånger.
Ringa o berätta var man befann sig, guuuud vad pinsamt...

Nu som mamma själv förstår jag varför mamma o pappa gav mig tider, ville att jag skulle ringa och höra av mig, eller berätta om jag blev sen eller behövde skjuts hem, det var aldrig nåt problem.
De hämtade ALLTID... och var bussiga och körde hem andra som inte blev hämtade eller kom hem på ett eller annat sätt.

Själv skulle jag vilja ha ett chip inopererat i nacken på mina barn - och på Fidde, haha!!!!!!!