Mitt I Livet...

Denna gången känns det inte alls lika spännande och intressant att skriva anteckningar om vad som händer varje gång man upplever nåt nytt med det lilla livet som finns i min mage nu. det som ska vara en härlig start - är inte alls så härlig. Men nu känner jag mig nästan lite tvingad att ändå göra det mot min vilja för att jag inte ska behöva ångra att jag inte skev nånting som egentligen kan vara viktiga meningar för mig, senare i livet...

Varje morgon "ser" jag hur magen blivit större, eller så tror jag mig tycka det själv, iallafall innan jag varit på toa.

Känner jag ingenting på en lång stund, så ligger jag och undrar varför det inte känns nåt men försöker buffa på magen om i fall att. Ibland så känns det fortfarande ingenting och så kan det vara. Då tänker jag att knytet sover och vem rör sig då? Eller så vet jag ju att allting kan hända att det kan faktiskt gå fel, och då är det inte menat positivt för oss denna gången. 
Som tur är kan jag ändå känna en liten glädje med det som känns inne i magen när jag får gensvar genom en ynka buff eller ett litet fladdrande på att det fortfarande finns liv där inne och som vill växa sig starkare för varje dag som går.
Samtidigt är det så jävla svårt och jobbigt att försöka vara så där "riktigt" sprudlande glad som man var förra gången.
Det blir liksom generande känslor och på samma gång dom jag vill berätta om varje otrolig sak som händer, så vill jag knipa käft och bara få det överstökat. Tänk hur traumatiska händelser kan förändra en människas tänkande så här...

Jag vet att både jag o Fidde behöver glädjas denna gången också, lika mycket som Hanna gör redan nu på hennes egna sätt genom att säga godmorgon och godnatt till bebisen varje dag och ge min mage en sån härlig kram och puss. 
Hon sjunger ibland med sitt huvud på magen och säger att bebisen hör hennes sånger och kommer känna igen dom sen när den kommit ut. Det är sådana härliga stunder just då som man bara njuter av att få se...
Men Fidde däremot...
Min älskade man...
Han har säkert lika svårt att känna den glädjen vi kände och delade tillsammans när vi väntade Hanna.
Jag vet att det är jättejobbigt för honom med att kunna visa vad han verkligen känner även ifall jag innerst inne vet att han är lite glad iallafall. Det är så det är och det är så det kommer vara hela graviditeten och jag är säker på att det kommer även fortsätta en lång tid efteråt också. Man är ju rädd för att det ska gå fel och det kan det göra precis i vilken sekund som helst. Men på nåt konstigt sätt känner jag liksom en "förberedelse" på det nu än förra gången. Och det en typisk sak som hjärnan tänker på omedvetet, men som hur mycket jag än vill, kan jag inte ta bort den tanken. 

Nu är jag i vecka 20+1 och jag känner hur bebisen gör sig märkbar med sina tydliga rörelser som kan ses på morgonen eller på sena kvällen och jag ÄR glad för att känna det. Jag ÄR verkligen det... Här hemma i huset!!!