Jag o Fidde körde o lämnade Hanna på dagis i morse och sen åkte vi vidare in till sjukhuset. Vi skulle på samtal med en "kurator" och prata om inför förlossningen. Hon frågade hur jag kände och vad jag tänkte på. Det var en hel del kan jag tala om... Jag berättade att det enda jag vet som både jag Fidde är säkra på, var att vi båda ville att syrran ska vara med. Jag tänkte på hur jävla jobbigt det kommer bli för båda två och berättade vad som hänt henne för ett år sen. Kuratorn tyckte att det var starkt gjort att hon vill och försöker vara med så mycket hon orkar.  Att hon kommer vara där för min och Fiddes skull. Det starkaste och bästa stödet vi kommer få - är av henne. Fidde sa att han var jävligt tacksam att hon var med när Hanna föddes och att han skulle nog inte klara det så bra annars, så det betyder jättemycket att hon verkligen vill ställa upp denna gången också. 

 

Jag skulle skriva ner allt jag tänkte på och sen ta med mitt förlossningsbrev in den dagen jag ska dit så alla som kommer beröras av mig och i min omgivning, ska veta vad jag vill och känner inför förlossningen. Så nu har jag skrivit ner lite av vad jag är mest rädd för, känner oro eller nervositet för, vilka olika bedövningsmetoder jag vill ha, någon jag inte vill träffa, hrm... m.m. På ett sätt var det svårt att komma på nåt, sen å andra sidan är det egentligen ganska mycket som jag tänker på som jag känner är absolut det viktigaste för mig den dagen. Men det kommer väl undertiden kan jag tro.