Mitt I Livet...

Jag låg i soffan och pratade med mamma i telefonen när jag plötsligt kände TVÅ BUFFAR I MAGEN!!!!
Jag kände igen känslan direkt och sa till mamma:
"- Åhhh... nu kände jag när hon rörde sig!!!
Jag vet inte vilken den rätta veckan jag är i, för kollar jag på datorn är jag i v 19 men går jag efter vad ultraljudet visade senast så är jag i v 18 så det är lite ovisst.
När jag väntade Hanna så kände jag henne i vecka 15, Filip i vecka 16 och så nu denna i 18...
Egentligen skulle det ju kunna vara tvärtom när man vet hur det känns vid första buffen men jag tror att det beror på det som de sa på ul att moderkakan ligger långt fram och kan göra så att man har svårare för att känna det. Vissa känner ännu senare och andra känner ingenting (nästan).

• Du är i vecka 19.
• Du har gått 18 fulla veckor och 4 fulla dagar (v18+4)
• Du är i 4:e kalendermånaden.
• Du är i 5:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
• Du är i trimester två.
• Beräknat förlossningsdatum Tis 21 sep 2010.
• Du har 149 dagar kvar till beräknad förlossning.
  
  
  Vecka 19
  Kroppen:
  * Nu börjar du komma halvvägs genom graviditeten.
  * Det kan vara bra att reflektera över sin livssituation och det som ska komma.
  * Tanken förändras från ”nu är jag gravid” till att ”nu väntar jag barn”.
  * Blodvärdet sjunker och barnet behöver mycket järn.
  * Nästan alla gravida kvinnor behöver ta järntillskott.
  * Blodtrycket kontrolleras regelbundet på barnmorskemottagningen.
  * Det är vanligt att det sjunker lite, eller stannar på samma nivå som tidigare.
  * Om blodtrycket går upp kan det vara ett tecken på havandeskapsförgiftning.
  * Livmodern växer allt mer och magen börjar få en rund form i profil.
  * Vissa kvinnor kan känna av foglossning omkring den här tidpunkten.
  * Det kan yttra sig som en diffus värk runt bäcken och neråt låren.
  * Under senare delen av graviditeten kan man få problem med ryggen, man kan till viss del motverka det genom allsidig kroppsträning som dessutom gör att man får bättre kondition.
  
  Fostret:
  * Små, ljusa hårstrån så kallade lanugohår täcker kroppen och till och med undersidan av fötterna.
  * Det fina fjunet kan finnas kvar på vissa delar av kroppen efter födseln, t.ex på ovansidan av öronen.
  * Ögonbrynen och ögonfransarna börjar markeras och på barnets fingertoppar finns helt unika fingeravtryck.
  * Benen har nu kommit ifatt och är i rätt proportion till kroppen.
  * Barnet ser ut som en färdig människa, i miniatyr.

Vid stigande titrar kan man som komplement bestämma antikroppskoncentrationen i mammans blod. Denna metod talar bättre om hur fostret mår.

När fostrets röda blodkroppar förstörs sker en ökad produktion av det skadliga ämnet bilirubin som utsöndras via dess urin ut i fostervattnet. Man kan mäta koncentrationen via ett fostervattenprov och med hjälp av denna få en ganska god uppfattning av risken för fostret. Upprepade prov kan också ge en uppfattning av i vilken takt utvecklingen av tillståndet sker. Oftast kan man då förlösa i tid innan barnet blir allvarligt sjukt.

Enda sättet att bestämma hur allvarlig blodbrist fostret har är att mäta hemoglobin (Hb)-koncentrationen i dess blod. Det kan man göra genom att ta blod från navelsträngen (cordocentes). Tyvärr har denna annars suveräna metod också nackdelar och risker. Risken är blödning i samband med ingreppet som kan ge övergång av röda blodkroppar från fostret till mamman och därmed förvärra immuniseringen ytterligare. Cordocentes används därför bara i svåra fall då diagnostik och behandling görs samtidigt.

Lite orolig är man allt...
  

Idag var jag, Fidde och Filip på sjukhuset för att prata med läkaren Christel Åkerman som vi hade undertiden jag väntade Filip. Vi pratade om bla mina blodvärden som de fortfarande ska hålla koll på var tredje vecka genom ett blodprov. När jag väntade Filip togs blodprover, och första gången på värdena var mina antikroppar Kell 1/4, sen steg dom till 1/8 och till förlossningen hade de dubblats till 1/16 och då ville de sätta igång mig för att inte riskera att nåt skulle hända med Filips blod eller nåt.
Denna gången låg mina Titervärden på 1/32 och de vet inte varför de har höjts så pass mycket.
Det skulle kunna bero på att jag blev gravid så snabbt och att de gamla värdena inte hann sjunka tillräckligt.
Vi frågade vad som kunde hända om de steg alltför mycket och då sa hon att i värsta fall görs en blodtransfusion på bebisen genom moderkakan, precis som ett fostervattensprov. Men än så länge ligger det inte i riskzonen på alltför förhöjt värde så vi hoppas att det inte stiger.

Skrivet från FamiljeLiv
"När Familjelivsmedlemmen Lydia väntade sitt första barn, Wilgot, visade ett blodprov att hon tillhörde blodgrupp Rh-negativ. Hon fick höra att det inte var något fara och funderade inte så mycket på det. För de flesta Rh-negativa gravida kvinnor uppstår inga problem, men det kan bli så att mammans kropp bildar antikroppar som gör att det kan uppstå blodbrist hos fostret. I värsta fall kan man tvingas göra en blodtransfusion på fostret i magen.
Lydias graviditet gick bra och efter förlossningen fick hon en spruta med ett så kallat immunoglobin som skulle skydda henne från att bilda antikroppar vid en framtida förlossning. Trots sprutan med vaccination uppstod komplikationer när Lydia något år senare blev gravid med Svea, vilket är väldigt ovanligt.
- Överläkaren sa att det hände ett par gånger varje år, men någon mer förklaring fick jag inte, säger Lydia.
Blodprov visade att Lydia hade börjat bilda antikroppar och medan graviditeten fortskred så steg antikropparna. Lydia blev tvungen att lämna blodprov varannan vecka.
- Då blev jag orolig, så jag sökte på Familjeliv och hittade fler i samma situation. Det var jätteskönt att hitta andra att prata med, säger Lydia.
När Lydia var i vecka 31 hade antikropparna stigit så mycket att läkaren ville göra ett flödesultraljud för att kontrollera om det påverkade fostret.
Flödesultraljudet visade att barnet inte var påverkat - ännu - men Lydia blev tvungen att åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala en gång i veckan för kontroller. Vid varje besök skulle hon ha med sig en packad väska, ifall hon skulle bli igångsatt. I vecka 35 visade flödesultraljudet att det var risk för blodbrist hos fostret och några dagar senare blev Lydia igångsatt. Då hade hon fått reda på att Svea skulle bli tvungen att byta blod efter förlossningen.
- Hur skulle det bli när hon kom ut, skulle jag få hålla henne eller skulle de ta henne direkt?
Förlossningen gick bra och efter att barnmorskan tagit ett prov från Sveas navelsträng fick hon komma till sina föräldrar. Först ett dygn senare var det dags för Sveas blodbyte.
- De la henne på en bädd och gick in med nålar genom navelsträngen för att byta blod. Det tog två timmar. De hade förklarat att det inte var farligt, så vi kände oss trygga, men det syntes efteråt att hon var påverkad, säger Lydia.
Blodbytet gick problemfritt och idag är Svea en glad liten tjej. Hon fick gå på extra kontroller de första månaderna, men räknas nu som frisk. Däremot är risken stor att det blir komplikationer om Lydia blir gravid igen. Det kan till och med handla om att man måste göra en blodtransfusion på fostret i magen."

Fiddes blodgrupp hade också ett viktigt avgörande om han var Kell negativ eller positiv.
Jag har A+ och Kell negativ och Fidde som fått sitt kollat nu, är 0+ och också Kell negativ.
Men hade nu Fidde varit Kell positiv, så hade det inte varit bra för bebisen för då skulle bebisen automatiskt blivit positiv den med, och därmed fått göra en blodtransfusion innan födseln - genom min mage...  
Invecklat eller vad?
Tur att de själva har koll på det...

Nu är jag i vecka 16+3 enligt deras UL och när jag är i vecka 20-24 ska jag göra ett blodflödesprov som görs i Lund, för de har gjort såna prover fler gånger där och är mer säkra på vad de ser, än vad de är här på CSK. Det är ett vanligt ultraljud där man ser blodflödet i navelsträngen och om det är normalt eller inte. "Vid eventuellt anemi så ökar hjärtminutvolymen, och blodets viskositet minskar. Dessa två faktorer leder till att blodets flödeshastighet ökar" och det är det som de ska kolla så att det inte gör...
Ett sånt prov gjorde de när jag väntade Filip med, så jag vet hur det funkar!!!
(Jag sökte på "Immunisering vid graviditet" på AltaVista för att se om det stod nåt mer om "mitt fall" och jag hittade bla denna sida där man kan läsa om det.) 

Christel gjorde ett UL på mig för att se om det fortfarande låg nåt litet knyte i magen med ett hjärta som tickade - och det gjorde det.
Jippie!!!

Andra försöket till att bli gravid efter ett tidigare missfall i v 10, ledde till en enorm lycka.
För varje vecka som gick tänkte jag på att "hoppas att jag får behålla fostret denna gången".
Min syster blev överlycklig när jag berättade det för henne efter 12 veckor, och hon ville självklart vara med under förlossningen.
Fidde är lite orolig när det gäller blod och sånt kladdigt.... sa han!
  
14/8-04  Vecka 17
Har varit i Turkiet på semester, som var helt underbar. 
När vi stod i gaten ut till planet frågade en av personalen mig när jag skulle föda!!!
Hallå eller?? Jag är bara i vecka 17!!!

 

Foglossning och ligamentsbesvär fick jag redan i vecka 10 så det var ju ingen rolig start på graviditeten....
Usch.

Hade fått BF till den 21/1 -05 och tänkte hela tiden på att min syster hade BF på MIN födelsedag, men gick över med 13 dagar... 
Är jätterädd för att föda en stor bebis.
Jossas vägde runt 4700 båda två.
Har varit på UL och fick veta att bebisen ska väga ca 4400 g.
Skönt.
Var ju ganska okej. 

29/1-05

Nu började jag bli nervös...
Hur många dagar till skulle jag gå över?
Tänk om det skulle bli på samma dag som Erics födelsedag!!!
Vad komiskt.
Jag hade fotograferat min fina och jättestora mage var 4:e vecka för att se skillnaden...
Och vilken skillnad det blev de sista dagarna mellan den 25:e och den 29:e!
Blev orolig igen.
Tyckte att magen växt ordentligt.
Gjorde ett nytt UL.
Läkaren kollade och sa:
"-Visst, Du har en STOR mage - men det är mest fostervatten. Bebisen kommer inte att väga mer än max 3800g!!!"

Okej tänkte jag, det var ju ännu bättre!



  30/1-05

"-VATTNET!!!", skrek jag kl 03.50 till Fidde när jag skulle resa mig upp för att gå på toaletten.
Ja då fullkomligt forsade det ur mig.
Det kändes som att jag kissade på mig.
Ringde förlossningen och sa som det var, men skulle åka in kl 9.
Åkte in - åkte hem och ringde min syster Jossa och sa att jag ville hon skulle komma hem till oss.
Hon klockade mig, och ca 13.30 sa hon:
"-Nu har Du bara 3 min mellan värkarna så det är nog dags nu!!!"

Klockan 22.20 blev det dags för min största rädsla: EDA...
Värkarna gör slut på mina krafter och lustgasen hjälper inte längre.
-"Men jag vill inte ha nån jävla spruta i ryggen!" skriker jag.
Jossa lugnar mig och säger att jag kan slappna av en längre stund och kanske sova lite om jag tar sprutan.
Jag ger mig och rullar över på ena sidan.

Håller Jossa i handen stenhårt.
Tänker att nu sticker de snart in den där jävla sprutan i ryggen.
Jossa säger att jag ska slappna av.
Hur i h-e ska jag kunna det när jag HATAR sprutor?!!!

Plötsligt befinner jag mig i ett annat varmt rum med lustiga färger.
Det är bra nu, hör jag Jossa säga.
Efter ca 20 min behöver jag mer lustgas.
Har SKITONT.
Sjuksköterskorna tycker det är konstigt och kollar slangen. 
Den har blivit vikt och jag får inte i mig något av EDA:n!!!
Inte konstigt.

"-Det här är minsann ingen liten bebis Jennie!" hör jag en barnmorska säga...

De väger henne och säger "-Här ligger Din syster i lä!"
"-Jaha... eh, vadå?" frågar jag.
"-Den här damen är 56 cm lång och väger 5310g!"
Vad skulle jag säga???
Både jag, Jossa och Fidde blev helt tysta.
Skojade hon???

Navelsträngen var ca en meter lång och det fanns en knut på den.

Efter ett tag känner jag att jag körs ut från salen och ner till en lång illaluktande steril korridor med grönklädda varelser.
Det känns som att jag är med i en film med utomjordingar som ska göra experiment med mig.
Varför är jag här?
Var är min dotter?
Varför är inte Jossa och Fidde här?
HJÄLP!!!
Kan ingen berätta vad som har hänt?

Blir lite klarare i huvudet.
Jag ligger i ett rum med säkert femton personer ståendes runt mig.
En tjej förklarar att de ska sätta en slang i halsen på mig för att jag ska sövas.
VA???
"-Jag ska inte ha nån slang i min hals!!!" säger jag.
"-Det är jag som bestämmer över min kropp!"
Det blir ingen slang och jag sövs inte.

Moderkakan hade fastnat och kom inte ut vid förlossningen, därför behövdes jag opereras.
Under förlossningen tappade jag 3 dl blod.

Två personer försökte få loss moderkakan innan det tillslut lyckades.
När de fick loss moderkakan som suttit fast, öppnades ett sår inuti och det forsade ut blod.
Jag kände hur det stack till och brände i armarna...
Fick veta att jag förlorade mellan 5-6 liter blod på en gång!!!
Jag fick 9 påsar blod insatta akut.

Jossa och Fidde fick ta hand om Hanna hennes första 6 timmar utan mig.  
Jossa blev som en extramamma till Hanna meddetsamma - hon sov över med mig och Hanna på BB när Fidde behövde sova hemma.
Skönt att ha en syster som själv fött två barn och vet vad man behöver!
Jag älskar min syster så mycket och är överlycklig för att vi har en så bra och nära kontakt
Du Betyder Allt För Mig...
Jag Älskar Dig...


Tack För Hjälpen Vid Hannas Födelse!!!

Eftersom jag inte själv kommer ihåg så mycket av dagarna innan och under sjukhusvistelsen, så har jag lånat några rader från älskade syster, som så fint beskrivit hur allting var och några rader från förlossningsjournalen...

Eftersom jag har en immunisering i mitt blod så ville inte läkaren Christel Åkerman att jag skulle gå över tiden, utan ringde på måndagen den 5/10 och sa att jag skulle sättas igång imorgon (tisdag) i vecka 37+2.
Jag darrade som ett asplöv eftersom jag trodde inte att det skulle bli så tidigt. Själv hade jag en liten tanke på torsdagen eller fredagen...
Direkt efteråt ringde jag Fidde och berättade och jag fick en smärre chock eftersom vi inte köpt allt man ska ha med sig.
Körde nervös bort till syrran för att berätta att i morgon 6:e oktober var det dags...
Jag hann sätta mig i soffan och berätta att jag skulle sättas igång i morgon kl 08.30, sen grät vi båda två i varandras armar av oro, nervositet, spänning, och en del glädje med för att nu visste vi vilken dag det var dags att åka in. Hanna fick vara hos dagiskompisen L och sova över tills vi var hemma igen.


Den 6:e oktober har jag namnsdag och tyckte det kunde varit ganska häftigt om bebisen kom just den dagen!!!

Tisdag 6:e oktober
"Jag o Fidde körde till Jossa och hämtade henne lite efter halv åtta på morgonen.
Mitt hjärta slog så fort eftersom jag inte visste hur hon kände det.
Samtidigt som hon såg lugn ut, var hon säkert på helspänn just då.
När vi parkerade på akuten dunkade mitt hjärta rätt hårt, både för systers skull och för min egen oro.
Anmälde oss i kassan och åkte upp till förlossningen.
Oron för att inte syster skulle få följa med, tog fart och det blev som jag trodde - att hon till en början inte fick följa med. Men då sa jag att det är redan bestämt att hon SKULLE vara med för att jag fått det bekräftat i min journal, och sen var det inga problem.

Under hela tiden vi gick till "vårt rum" visste jag att det skulle bli otroligt svårt och jobbigt för Jossa men att jag skulle försöka stötta och hjälpa henne så fort jag såg att hon mådde dåligt av sina minnen.
Vi kom in på ett rum och ställde ner vår packning och en stund senare såg jag Jossa stå borta vid fönstret och titta ut. Jag kände på mig att hon var ledsen och gick bort för att ge en sån otroligt ledsen men en tröstande kram. Fidde kände också att känslorna vällde över och gick bort till oss för en liten stund tillsammmans...

Jag fick ett CTG på magen och först hördes det inget och jag blev skitorolig och kollade på Fidde. Kände direkt oron från Jossa men vågade inte titta på henne. Sen flyttade hon ploppen och då hörde vi de efterlängtade små snabba galopperande hjärtslagen!!!

Efter en stund blir jag undersökt och jag är öppen 2-3 cm och huvudet är fortfarande ruckbart och kollar med ett UL hur det ligger. Jag ser att de blir lite fundersamma, och förvånande säger hon att bebisen har vänt sig och att det var rumpan hon kände och inte huvudet!!!
Jag fick panik och tänkte på alla de scener jag sett från tv där de vänder bebisen och det såg inte så skönt ut.
Vi blev lämnade ifred för att smälta det vi nyss hörde men jag blir så ledsen och fattar inte hur det kunde gått till.
På lördagen då hon kollade det så var huvudet nere...
Bebisen hade inte vänt sig helt om, utan låg som tur var på tvären. Men ändå...
Precis när de skulle starta vändningen och jag förberett mig - gick brandlarmet!!!
Why not???
Efter 20 minuter kom de in igen o sa att det inte var nåt.
(Fick reda på sen att det varit en utländsk tjej som skulle tryckt på knappen för "hjälp" men tryckt på Larm istället!!!) Lär dig LÄSA för fan...
De började massera magen och eftersom jag spänt mig så mycket inför vändningen, skulle jag bara ta några djupa andetag och lugna ner mig. Men då fick jag panik och började storböla.
Bebisen vändes med lätthet baklänges för det var den kortaste vägen, enligt läkaren C.Å, men för mig var det precis som att de vänt ut och in på hela magen och tarmarna.
Jag fick ett dropp som skulle starta värkarna och en Propess eller som de kallade den, Tepåse, sattes in vid livmodertappen för att den skulle mjukas upp. Gjorde den ingen nytta så skulle jag snittas dagen efter.
Jag hade fastat hela dagen eftersom jag var "inställd" på att få Kejsarsnitt och när klockan närmade sig 23 hade värkstimulerande droppet inte gjort nån nytta så det togs bort. DÅ FICK JAG ÄTA!!!
Tjoohooo!!!
Det var den godaste maten jag ätit på länge fast det bara var mackor, yoghurt och chokladmjölk.
Men jag N J Ö T...



Onsdag 7/10
Barnmorskan Erica Ahlgren går på sitt skift kl 07 och hon kommer in för att känna så bebisen fortfarande hade huvudet neråt. Det var det med och jag blev så lättad. Det jobbigaste var att det kändes som att ingenting hände, och att de bara tog en massa CTG hela tiden för att de inte visste vad de skulle göra med mig, men så var det ju inte... Det var ju för bebisens bästa iom de inte visste hur allvarligt det nu var med blodet.
Jossa kör hem för att hämta Hanna på dagis och fräscha upp sig lite hemma innan hon skulle lämna Hanna hos mamma på hennes dagis. Hon skulle få sova hos mamma o pappa resten av tiden vi var på sjukhuset. 

Vi hade fått ett nytt och större rum med en egen toalett och dusch, som jag bett om i f-brevet.
Ibland gick vi in i tv-rummet för det var så jobbigt att bara ligga i sängen och vänta ut tiden med CTG-bandet som togs så ofta. Sen fick jag så ont i svanskotan att jag var tvungen att upp o gå, för att ligga länge i en förlossningssäng är inte det skönaste och bekvämaste precis.
Jag fick några starkt kännbara värkar, men de kunde jag otroligt nog "tänka bort" genom att titta på tv:n.
Denna natten fick jag sova utan CTG-remsan runt magen.
De kom bara in med en liten apparat varannan/var tredje timme och checkade hjärtslagen.
Gick in och la mig i sängen och var allmänt ledsen och uppgiven för att inget hände.
Vid 22.30 kommer jag o läkaren överens om att ta hål på hinnorna under morgondagen och få värkstimulerande dropp, men händer det ingenting fram till kl 20.00 så skulle jag bli snittad någongång på förmiddagen, dagen efter. 
Jag blir undersökt och är nu öppen 3 ynka cm.
Eftersom vi varit i sjukhusmiljön så många timmar så fick man nog en liten knäpp där inne. Jossa tog några kort på mig när jag var som tröttast och flippade ut och började dansa med - eh... droppstativet samtidigt som Jossa sjöng "-Ont det gör ont..." hahaha!!!!




"-Ont det gör ont, men jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van...."!



 Torsdag 8/10
Jag bestämde mig för att skippa frullen fram tills att jag pratat med läkaren om det skulle bli kejsarsnitt eller inte. Ganska jobbigt i vanliga fall att inte äta, men i detta läget var jag inte särskilt hungrig.
BM berättade hur hinnsprängningen skulle gå till och att de skulle trycka neråt på magen för att inte bebisen skulle åka uppåt igen. Risken för att navelsträngen skulle komma före huvudet ville vi inte vara med om...
13.00 bestämde jag mig för att de skulle få ta hål på hinnorna men att det skulle ske på direkten.
Tyvärr satt läkaren som skulle göra ingreppet, och åt lunch.
Fidde sa:
"-Då får hon ta och släppa fiskpinnen!!!"
Shit vad vi skrattade...

Några minuter senare kommer läkaren Ann-Christin Agnroth in och jag får nästan knipa käft så hårt jag kunde av skratt, för hon luktade på lång väg FISKGRATÄNG MED DILL!!!!!! 
Jag la mig i sängen men jag var noga med att kolla allting de skulle använda så jag kunde känna mig lugn.
Det kändes absolut ingenting, mer än att jag fick en varm vätska rinnandes på ena skinkan och ner mot foten. De tryckte på magen så bebisen skulle komma längre ner. En skalpelektrod sattes fast i huvudet på bebisen och sen sattes resten fast på insidan på ena låret.
En annan mycket trevlig och ung BM, Kristina Biel tar över passet och jag får värkstimulerande dropp insatt.

Jossa och Fidde turades om att ringa o informera mamma om vad som hände varje gång det beslöts något. Men det bästa samtalet var när Jossa ringde mamma och hon frågade om vi ville ha RIKTIG mat! Jisses vad det började suga i mattarmen just då och alla möjliga sorters feta, slafsiga, icke-nyttiga rätter dök upp i huvudet. Till sist bestämde vi oss alla tre för KEBEBTALLRIK med stark och vitlökssås!!! 

Efter en halvtimme gick Fidde och Jossa ner för att hämta maten och så fick Hanna träffa Fidde.
Jossa skrev att just då såg hon att båda två grät när Hanna sprang mot honom...
Herregud vad gott det var!!!
Första gaffeln man stoppade in i munnen och man kände alla de underbara, fantastiska, och otroligt goda kryddorna man inte smakat på länge.




TUSEN TACK mamma!!!
Love you... 

Fidde hade inte tagit med sig extra kläder till ombyte så han kände för att köra hem till Pa och ta en välbehövlig dusch, och prata av sig lite hos honom. Skönt att han bor så nära!
 

Klockan 16 går jag, Fidde och Jossa in i tv-rummet för att kolla på tv en stund och för att komma bort från vårt rum.
Fidde ångrar sig och går tillbaka för att vila.
En kvart senare får jag en ganska lång och stark värk och jag lutar mig bakåt i soffan och försöker koncentrera mig på att "andas ut värken".
På 10 minuter har jag två sammandragningar och jag får droppet höjt till 75ml/h.
Under nästkommande kvart fick jag 4 starka och intensiva värkar som gjorde fruktansvärt ont så syrran ringde på BM och sa till. Vi fick gå in på rummet och precis när jag var vid sängen, fick jag en sån värk till. En läkare kallades in för att kolla läget. 
Jag kommer ihåg att jag hade så ont och fick testa en akupunkturnål som de fäste i huvudet, men jag fick bara ont av den så de tog bort den igen.
Precis när värken tagit slut hör jag att låten "Tears In Heaven" spelas på radion och då blev det för mycket för mig eftersom jag såg att Jossa gick ut... Jag ville bara krama om henne, men kunde inte. Jag tror att det var meningen på ett sätt, att vi hörde den låten just då...

När Jossa kommit in igen känner bm att jag öppnat mig 5-6 cm och jag hör med ett öra att det börjar bli dags att ta fram förlossningssakerna.
Då tänker jag på "Madicken" då pappan tjatar på bm:"-Det har börjat frun... men herregud det har börjat!!!"

18.24 börjar krystvärkarna på riktigt.
Jag ville inte ha EDA utan försöka klara mig på bara lustgasen och det hade jag sagt till om innan.
Fidde o Jossa förvarnade mig om när jag började få värkar så jag kunde börja andas i masken i tid. Men ett tag behövde jag andas så mycket att det kändes som jag inte fick luft. Då sa bm till mig att jag skulle inte bry mig om masken utan andas utan den, samtidigt som jag skulle andas och flåsa fort som en svettig hund. 
Jag tog i och kryste allt vad jag kunde och kände riktigt hur bebisen kom längre ner. Jag gjorde faktiskt det! Sen kom nästa krystvärk och jag tog i en gång till och den gången brände det och då kändes det precis som att någon höll en tändare mot underlivet, för det gjorde så infernaliskt ont så det var inte sant. Där trodde jag att bebisen hade fastnat och att jag skulle behöva gå genom samma helvete då Hanna fastnat då de fick hjälpa till att lägga sig på magen och "klämma ut" henne. Tre krystvärkar till sen kom bebisen äntligen ut och kom upp på min mage. I det ögonblicket trodde inte jag att det var bebisen som låg där, utan att det verkligen var en BM som hängde lite.



Jag kom liksom in i en konstig stillblick och bara stirrade upp i taket för allting hade gått så fort. Jag fattade ingenting när jag hörde hur glada alla var runt om mig. Sen föll min blick på älskade syster och jag såg att hon log samtidigt som hon grät, då hörde jag ett bebisskrik och fattade att det var verkligen BEBISEN som låg på min mage och ingen annan. 
Vårt mirakel hade fötts.
 En POJKE.    
Hanna hade äntligen blivit storasyster som hon längtat efter!!!

En stund senare fasade jag för moderkakan.
Skulle den komma ut - eller fastna?
Rätt som det var fick jag en stark värk till och jag kände nåt varmt, geléaktigt som klämdes ut.
Det var moderkakan som kom ut HEL!!!
Jag blev så glad och lättad och då släppte all oro och jag kände att detta var helt otroligt.
Fidde frågade Jossa om hon ville klippa navelsträngen och det ville hon.
Ett stygn behövde jag och jag förlorade bara 500 ml denna gången som räknas till det normala.
Efter jag tagit en skön och välbehövd dusch kände jag mig hur pigg som helst och fattade inte att jag "precis" varit med om en förlossning - och mådde så bra???
Då kom den fina "Grattisbrickan" in, och bara synen av den, fick mina tårar att komma fram igen.
Det fick jag inte vara med om då Hanna föddes, så det kändes så stort för mig.




Jag som har sån otrolig låg smärtgräns som jag tror finns någonstans nere i Kina, hade klarat av att föda fram en bebis som vägde 4000 g och var 51 cm lång - UTAN BEDÖVNING!
Det kan jag säga att jag känner mig extra stolt över.

Nu har vi bara en säng kvar att köpa till bebisen och igår letade vi fram 14 olika annonser på Blocket som visade bilder på spälsängar. Från 300 kronor till 1000 kronor. I vissa ingick det hur många saker som helst och efter mycket övervägande bestämde vi att Fidde skulle ringa på tre stycken idag. Vi får ändra om i vårt sovrum så sängen fär plats för det är alldeles för smalt intill min sida just nu. Så det enda sättet är att vi ställer vår säng så vi har fötterna mot fönstret. Inget jag gillar, men vad gör man inte för att få gott om utrymme?

Jaha ja... fem i tio skulle jag köra Hanna till dagis för jag skulle vara på mvc 10.30.
Väl ute kan jag inte öppna bilen med c-låset!!!
Snacka om att paniken trädde i kraft.
Ringde Jossa o frågade om hon kunde köra mig till mvc.
♥Supersyrran♥ kom som ett skott i sitt glänsande blåbär och körde in oss.



Fick ringa dagis o säga att Hanna följer med till mvc för vi hade inte tid att lämna henne.
Vi hann precis in i tid!!!

Hjärtljuden = 143/min
Sf = 35
Blt = 120/74
Vikt = oförändrad

Bm sa att eftersom jag inte gått upp ett enda gram, så tar bebisen det den behöver.
Vi jämförde kurvorna i denna vecka (35+4) på denna bebisen och när jag väntade Hanna.
Jag låg över den översta kurvan med Hanna, men det gjorde jag inte nu!!!

Idag har älskade syster varit här och tagit kort på min växande mage.
Tack för Din hjälp... ♥ Älskar Dig!!! ♥