Kl 14 hade vi tid på förlossningsavdelningen för att kolla hjärtljuden och göra ultraljud. Fidde fick ledigt och var med. Hanna var hos kompisen L och lekte. Först blev det CTG som skulle tas sammanhängande i 30 min, men eftersom det var högtryck i magen så slutade vi efter några misslyckade försök. Det som syntes på pappret såg bra ut och mitt blodtryck var också bra som låg på 120/68. Lite socker i urinen fanns med. Har gått upp 6 kilo hittentills...
Sen gick jag in på undersökningsrummet där det blev ett vaginalt UL och sen kände hon att huvudet låg neråt men var inte fixerat för hon kunde rucka litegrann på det. Det fanns gott om plats än att röra sig på och det var bra mängd fostervatten också. Moderkakan sträckte sig från översta delen av magen på vänster sida över till högra sidan och den såg också bra ut enligt bm.
Jag frågade om svideriet på magen men det är ingen, otroligt nog, som vet vad det kan bero på. Hon trodde det kunde vara en nerv eller nåt som klämdes av rörelserna... To de!!!
Fy fan vad jag hade ont igårkväll alltså. Jag trodde att det var på G och blev skitorolig. Under kvällen fick jag mer och mer ont nere vid bäckenet, la en varm riskudde för att se om det hjälpte men det gjorde det inte. Gick in o la mig i stolen i duschen för det brukar hjälpa, men inte det heller funkade. La mig i soffan och försökte hitta en bekväm ställning att ligga i. Efter en halvtimme började jag kallsvettas och när jag var uppe o gick så fick jag luta mig framåt och hålla under magen som stöd. Det gjorde så jävla ont och sån smärta har jag inte haft tidigare så då blev jag mer orolig och tänkte " det får inte vara dags nu, det är ju 6 veckor för tidigt...". Men vad hände med min kropp??? Varför gjorde det så ont??? Var det bebisen som la sig till rätta i fixeringsläge??? Jag måste veta.
Ringde bm nu idag på fm och frågade om jag kunde åka in o få det kollat. Men hon tyckte att jag skulle åka till förlossningen istället o kolla ordentligt. För bm kunde bara känna om huvudet var fixerat. Så nu har jag fått en tid idag kl 14 på sjukhuset!!! Ska fråga om de vet nåt om min brännande smärta på magen med för det är riktigt jobbigt.
Idag har jag börjat känna av min lilla inneboende på heltid.
Aj aj aj vad den sparkar där inne nu!!!
I kväll fick den till en riktig spark och det var inte so nice precis...
Det kändes som att det kom rakt på revbenet.
Bara så, hiiijaaaa - pang!!!
En sak jag tycker är lustig - är att det är så många som frågar:
"- Vet du vad det blir för nåt?"
Jaa, det vet jag, en flicka eller en pojke!!!
Är det verkligen så många nu för tiden, som vill ha reda på vilket kön bebisen har? Varför kan man inte vänta tiden ut och låta den stora händelsen bli till en överraskning??? Är det så viktigt att förbereda rummet och kläder i rosa eller blått??? Jag har aldrig förstått mig på den förberedelsen som tydligen så många vill veta i förväg.
Vårt lilla smultron växer ordentligt i sin egna lilla mysiga etta.
Jag undrar om det är en pojke eller flicka???
Har drömt att det är en pojke på över 4700 g.
Det känns som att den är ganska lik Hannas viktkurva.
Två månader kvar...
Det är tungt nu, men jag är stolt att jag vågade igen.
I morse vaknade jag av att magen kändes konstig.
Låg på höger sida och la handen mitt på magen.
Då står magen ut och jag känner en avlång kotig sak.
Först blev jag lite rädd och undrade vad det var för nåt.
Ryggraden möjligtvis... men ska det kännas så knotigt???
Sen ändrade jag mig och låg i ryggläge.
Då försvann putet och magen blev platt igen.
Ibland trycktes magen utåt och jag undrade om det kunde vara en fot eller en hand.
Eller ett knä kanske när den försöker sträcka på sig...
Det var precis som att den gjorde kullerbyttor och levde loppan.
Det har börjat svida på vänster sida uppe på magen.
Fidde sa att så kände jag likadant när jag väntade Hanna.
Konstigt att inte jag har nåt minne av det???
Likadant tycker jag att det känns konstigt när jag får buffar på höger sida.
Men när det buffar på vänster är det inte alls samma "obehagliga" känsla.
I natt blir det säkert liv i luckan där inne igen.
Blev sugen på kexchoklad och så drack jag två glas Schweppes Lemon till.
Vi kollade på film så det blev bara så...
Igår fick jag börja använda glidmattan i sängen för det börjar bli tungt att vända sig när jag väl behöver. Så ofta jag vänder mig kan jag inte få mycket sömn... Ligger jag på höger sida "killar" bebisen mig i sidan och då intalar jag mig att det känns kanske obehagligt för den och att det inte finns så bra plats att ligga där inne. Så då vänder jag mig i ryggläge, som inte känns bra för mig efter några minuter. Det blir svårt och tungt att andas, så då vänder jag mig igen, till andra sidan. Efter några sekunder buffar det till igen och det går bara inte att somna till de känningarna. Så kan jag ligga och vända o ha mig i ca en halvtimme innan det blir rätt så lugnt. Men vad hade man själv roat sig med - i en liten etta med vattensäng och kokvrå??!!
Idag har jag inte alls mått bra.
I morse ville jag inte gå upp fast klockan var närmare 10.
Hanna satt o kollade på barnprogram medan jag anade oråd i kroppen.
Hungern efter en god söndagsfrukost var som bortblåst.
Övre delen av magen var liksom på dåligt humör.
Bebben hade nog påbörjat lite morgongympa och det var full fart.
Halv elva asade jag mig upp och dukade fram lite frukost till mig o Hanna.
Fidde sussade kudde än.
Jag åt en liten bit hönökaka och en skål yoghurt och ett glas juice.
En timme efteråt kändes det konstigt i magen och jag mådde illa, kallsvettades och blev trött.
När Fidde vaknat och gått in på dass, kändes det som att jag behövde kräka.
Typiskt att han var där just då...
Jag hade inget val...
Här berättar jag inget mer, för risken att det finns de som spyr över tangentbordet!!!
Fidde frågade om jag kunde hjälpa till att göra ren poolen för vi skulle ta in den till nästa år.
Vi tvättade av det värsta hala smutsen i botten och sen rullade vi ihop den.
Jag fick gå in och ta två Alvedon för då mådde jag inte alls bra.
Drack lite vatten och gick in o la mig i sängen.
Vet inte om jag somnade eller bara vilade.
Tanken på mat fick mig att må ännu sämre.
Det bubblade rejält i magen, så ett par ofrivilliga besök hos porslinsguden fick jag göra.
Resten av dagen har mer eller mindre tillbringats i sängen, och med mitt jäkla vändande.
Fidde o Hanna köpte "riktig" Coca cola som jag drack med hopp om att magen skulle må bättre.
Två stora muggar med avslagen cola som smakar pecka, men hjälper det så...
Jovisst!!! Ha ha ha, vilket skämt!!!
Liiiiite bättre blev det väl... men i ettan var det värre.
Herreguuud vilken gympauppvisning!!!!
Bebisen var inte stilla på flera timmar.
Jag mitt nöt tänkte inte på hur mycket SOCKER den fick i sig!!!
Så tanken på att försöka få lite lugn o ro i sängen var puts väck.
Spelade "Jakten På Diamanten" med Hanna undertiden illamåendet trängde sig på.
Fidde gjorde mat (örrk, höll på att klökas nu...) till sig själv o Hanna.
Jag lät bli.
Det blir nog inget för min del förrän illamåendet gått över.
Usch vad jag känner mig dåååålig...
Första gången under graviditeten som jag känner så här.
Tänk om det är svininfluensan jag fått???
Jaja... då har jag ju fler pattar att amma från!!!
Alltså jag blir så irriterad på vissa folk som inte tänker sig för när de säger nåt.
Som igår när vi var på Växthuset.
Jag hade precis betalat två växter och ställer mig lite åt sidan så Jossa kunde betala sitt.
Då frågar hon i kassan samtidigt som hon ser min mage:
"- Ojdå, det ser ut till att vara dags när som helst!"
Jag blev inte förvånad precis, men svarade att det är två månader till.
Då säger puckot:
"- Va SÅ länge??? Så stor redan? Är du SÄKER på att det inte är TVÅ???????"
Hallå???
Jag menar - varför kommentera på det sättet?
Jag blev ju nästan lite osäker nu ju...
Tänk om det inte är en där inne???
Den har kanske KLONAT sig så det finns två nu!!!
Hade cyklat bort till dagis med Hanna och gått in på hennes avdelning.
Hanna hängde av sig sina kläder då det kommer in en fröken.
Lite morgonsnack om hur det är och så som vanligt.
Hon frågade om det inte var jobbigt att cykla nu med min stora mage.
Jag sa att jag är glad att jag kan cykla än så länge så man slipper köra bil.
Då sa hon:
"- Men stöter inte magen emot styret när du cyklar???"
Visst är jag stor, men SÅÅ jäkla stor är jag inte så att styret skulle ta emot!!!
Hahahahahaha!!!
Det jag vill allra helst, är att kunna uppleva en v a n l i g förlossning där allt går som det ska denna gången utan att behöva uppleva samma hemska situation som förra gången. Fast den garantin finns inte tyvärr. Det är bara min önskan för att kanske "kunna vara med" lite mer nu än innan. Allt blev så hastigt och lustigt. Jag hann inte med liksom. Jag fick inte ha kvar Hanna i min famn så länge eftersom moderkakan inte lossnade utan jag åkte ner på op.
Men om det nu skulle bli att jag får välja kejsarsnitt så kan det bli samma sak igen, att jag inte får ha bebisen hos mig och mysa så som man brukar se alla andra gör. Jag är så rädd för operationer och alla dessa okända människor där man bara ser ett par ögon. Jag skulle så gärna vilja det där... känna att jag verkligen kan föda vaginalt och inte få en massa komplikationer. Hoppas verkligen att mitt blod är bra hela tiden så det inte behövs göras nåt ingrepp på bebisen.
Sökte på "Efter ett kejsarsnitt" och fick fram detta:
Kejsarsnitt är ett stort bukingrepp och vården efteråt sker alltid på BB. Dagen efter kejsarsnittet är oftast jobbigast. Tarmarna står ofta stilla vilket brukar ge ett illamående samt att buken sväller upp. När magen kommer igång och luft går brukar det börja kännas bättre. Vanligen går man hem på den tredje dagen efter ett kejsarsnitt. Det är viktigt att komma ihåg att efter ett kejsarsnitt brukar det gå bra att föda vanligt, vaginalt, nästa gång.
Efter kejsarsnittet "hänger det på en skör tråd" kan man säga, det gäller att vara försiktig med operationssåret. Vi tycker att man fritt får lyfta det nyfödda barnet, men annars gäller max en kaffekanna. Vi rekommenderar att man inte bär hem kassar från affären eller storstädar under den första månaden efter ett kejsarsnitt. Vid nattlig hosta kan det vara en indikation för hostdämpande medel. Är man noga med skötseln läker det oftast fint.
Det är däremot viktigt att man snabbt kommer upp och rör sig. Det är bättre att man är uppe och går och tar extra smärtstillande än att man blir sängliggande. Anledningen till detta är att kejsarsnitt är en riskfaktor för att få blodpropp. Denna risk ökar starkt om man även blir sängliggande. Om du av någon anledning blir sängliggande kan det vara anledning att ge blodproppsförebyggande medicinering, sk trombosprofylax
De andra stora riskerna efter kejsarsnitt är stor blödning samt infektion. I samband med operationen uppskattas blodförlusten och på andra dagen efter kejsarsnittet mäts alltid blodvärdet. Vi vill att man skall ha minst 100 i blodvärde. Det är sällan man har problem med stor blödning efter hemgången. Om du har det skall du höra av dig. Det är däremot vanligt att man har en blodig flytning, avslag, som kan vara i upp till 6-8 veckor. Om blodvärdet är lågt kan det bli aktuellt med blodtransfusion eller järninjektion.
Infektioner kan däremot ofta komma efter hemgången. Vanligast är att man får en vanlig urinvägsinfektion, i sådana fall hör du av dig till din barnmorska. Feber mer än 37,8 är inte normalt. Är det kombinerat med smärta i nedre delen av buken kan det vara en infektion i livmodern, sk endometrit. Ring till KK akut. Får du feber och har besvär från brösten kan det röra sig om mjölkstockning eller bröstinfektion sk mastit. Du kan då ringa amningsmottagningen eller din barnmorska.
Vid operationen täcks såret med en plastfilm. Denna tar du bort själv på 5:e dagen, helst i samband med dusch. Tänk på att dra det rakt åt sidan. Efter detta hålls såret torrt och rent, duscha dagligen går bra. Numera sys huden oftast med tråd som försvinner av sig själv. Ibland finns det en knut i vardera sidan som kan irritera, dessa kan klippas efter 2 veckor.
(källa http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=189700)
Idag har jag druckit den sötsliskiga sockerblandningen man får på mvc när man ska kolla om man har nån risk för diabetes längre fram i graviditeten. Det var jag o två andra tjejer som väntade i en litet rum. De två tjejerna hade citron i sin drink och smuttade på den då o då. Jag slök hela på en gång. Sött och äckligt men likabra det, så är den slut fortare. Vi snackade om allt som handlade om magar, gångna veckor, förlossning, tidigare barn m.m. Senare skulle jag in på vanligt besök med blodtryck som låg på 140/70 o det var bra. Urinprovet var också bra. Hon lyssnade på hjärtljuden som slog med ♥ 140/min ♥. Hannas kommer jag ihåg varierade mellan 152-158.
När jag väntat klart de två timmarna var det dags för HB-proverna. Sticket i fingret. Det skulle ligga över 120 och mitt var 133.
Fick även veta att om mina värden på blodproverna fortsätter vara bra fram tills förlossningen så är det bra, men skulle man se att bebisen inte mår så bra när det är dags att föda, så det som kan hända är att man gör en blodtransfusion på bebisen i Lund direkt efter födseln... Men bm sa att det är väääldigt sällan att det skulle hända. Hon sa att det kan ske en gång på tio år, typ. Men jag fick en extra tid för ett läkarbesök med eventuellt klarare svar och sen fick vi även ett tillväxtultraljud i vecka 36 för att jag ville det.
Sen var det klart och bm sa att nu fick jag gå ut och äta o dricka.
Men jag var inte speciellt hungrig...
Gick en sväng på HM och hittade 5 plagg till Hanna.
Det blev en mörkblå väst, gråa tjockare leggings, en grå fleecejacka, en långärmad klänning och en kofta.
Ett grått långt linne och en svart tunika till mig.
Det blev dyyyyrt...
Köpte en tomatpanini o en dricka på Domus för efteråt kom hungern.
Körde hem i gassande sol och längtade tillbaka till gårdagen på stranden.
Skillnad från morgonen då jag körde till stan i en tjock dimma...
Dessa fina bilder på min mage har Jossa tagit på mig idag!!!
Ringde till barnmorskan nu på morgonen för att höra hur det gått med mina leverprover jag tog för min klåda jag har överallt på kroppen. Hon kollade på pappret och sa att alla värden såg normala ut och att dom var bra. Ändå ska jag dit på måndag och ta nya!!! Egentligen gäller det bara de andra proverna, det som har med mina antikroppar att göra.
Nu är jag i vecka 27 och det är 13 veckor kvar.
Magen är lika stor som när jag väntade Hanna, men alla som inte vet det, tror att det är dags vilken dag som helst.
Har ont i bäckenet och har svårt att gå längre sträckor i normal takt.
Hörde med bm om det är vanligt att bebisen håller till nere vid urinblåsan eller om det är ett tecken på att den kanske lägger sig till rätta om nåt är fel så den är på väg ut vilken dag som helst. Man vet ju aldrig...
Men hon sa att den ligger kanske bara med huvudet neråt och leker lite med händerna vid blåsan.
Jo det känner jag ju...
Såg på Riskförlossningar igårkväll om en tjej som var i samma vecka som jag är i nu och hon var tvungen att föda fram sitt barn för att det var risk att det var för litet och fick för lite syre. Innan bebben kom ut, så tänkte jag att det kan vara intressant att se hur "stor" den är nu i denna veckan och hur utvecklingen gått. Men när pojken kom ut, så ändrades känslan något eftersom den både var för liten och för ooutvecklad för sina veckor. Så jag fick intala mig att vår kan se annorlunda ut i både storlek och i utseendet nu.
Tycker det är konstigt att man inte gör tidigare ul när man närmar sig v 30.
Inte förrän i v 38 ska jag dit.
Om jag nu inte låtsas vara orolig och åker dit o kollar ändå.
Just nu känns det som att jag funderar mest på att göra ett kejsarsnitt.
Men sen tycker jag att det andra är bättre för bebisen.
Å andra sidan måste jag tänka på vad som kan vara bäst för mig med.
Tankarna maler i huvudet varje kväll på vad som är bäst.
Om jag nu väljer det som är bäst för bebisen, så vet jag att jag kommer vara orolig för:
* Om storleken försvårar förlossningen.
* Om jag kommer spricka så svårt jag gjorde innan.
* Om moderkakan fastnar igen så det blir op.
* Att inte se bebisen på så många timmar som förra gången pga uppvak.
Sen är jag ju skitnervig för att bli snittad med.
Har sett på tv hur det går till och jag känner obehag bara av att se de ligga där bak ett skynke.
Först EDA:n som inte sätts som när man föder vanligt utan den sätts... usch jag kan inte ens skriva om den utan att få rysningar så den hoppar jag över!!!
Sen ser de ut som att de ligger fastspända med armarna rakt utåt...
Avskärmningen tycker jag känns mest obehagligt, att man inte är "med" själv om själva krystningen och förlossningen. Några plockar ut bebisen från magen och jag känner ingenting.
Som tur är måste jag väl säga!!!
Men ändå...
Jag tycker det är svårt att förklara hur jag menar och hur jag känner inför en ev sån här sak.
Sen finns det en obeskrivlig oroskänsla till som jag inte kan göra nåt åt, hur mycket jag än vill.
Det finns inget annat i hela världen jag skulle önska i det ögonblicket när jag väl ligger där inne någonstans på sjukhuset, än att min älskade syster är med mig och Fidde.....
Det finns inget bättre stöd och ingen bättre syskonkärlek än det vi har, och det vi fick när Hanna föddes.
Jag vet så innerligt mycket att det kan hända det blir på ett annat sätt denna gången.
Alla minnen som kommer tillbaka för henne...
Kanske blir det som en terapi, ett sätt att kunna komma över tröskeln till det som väntar vara svårast.
Jag känner det som att jag "skäms" nästan lite för att vara gravid nu och ha bf så här 3 månader efter Emma skulle fyllt år. Det kommer jag aldrig ifrån. Den "varför-hände-det-just-nu-för-oss"-känslan. Vi skulle kanske väntat nåt år till???
Livet är en svår väg med många hinder jag måste passera för att komma vidare, och det känns som att framför mig finns det största hindret jag någonsin sett. Men jag måste försöka ta mig genom det på ett eller annat sätt, hur svårt och jobbigt det än är. Jag kan ju bara hoppas på att jag får lite hjälp på vägen...
Var på mvc idag och både Hanna o Fidde ville vara med.
Bebisens hjärtljud låg på 134 slag.
Sf-måttet var 25 cm.
Blodtrycket låg på 120/60 (tror jag)...
Hade gått upp 3 kilo sen inskrivningen.
Tror att det blir en riktig big bebbe denna gången med...
Snackade lite om Feliciagruppen när vi ville dit.
Känns som att jag är i valet och kvalet om KS eller vanlig förlossning.
Bestämde en dag att besöka Feliciagruppen ändå.
Kan ju kännas tryggare även om det blir vanlig.
Fast det känns ändå som att det lutar åt KS.
Kanske.
Eller???
Usch jag vet inte...
Berättade om min jäkla klåda som inte vill ge med sig.
Visade armarna, benen och magen där jag kliar mest.
Hon sa att jag skulle komma in i morgon och ta leverprover.
Jag vet att mina värden går upp eftersom jag inte äter tabletter nu.
Kolesterolet har väl skjutit i höjden denna gången med.
Men tycker inte att det borde bli såna torra kliande fläckar???
Har man inte det ena så får man fanimej nåt annat...
... och hon berättade att hon ringt till en läkare och frågat vad som kan hända om mina antikroppar ökar i mängd och om bebisen skulle få några som inte var så bra. För det första är det inte så vanligt att det skulle kunna hända nåt, men om nu risken att det ändå gör det så det som händer är att det samlas luft i tarmsystemet och runt hjärtat på bebisen.
Därför skulle jag ta prov var 4:e vecka för att kolla om antikropparna ökat.
Chansen att jag skulle fått fel påse med annan blodgrupp var minimal eftersom det är dom väldigt noga med.
Men det kunde vara så att det har bildats av sig själv undertiden jag fick blodtransfusion, eller under denna graviditeten.
Vilket av det gick tydligen inte att svara på...
Har precis kommit hem från mvc där jag fick veta att jag hade ingen äggvita i urinen mer, så det var skönt. Sen tog jag stick i fingret med en ny stickmojjäng som inte kändes alls. Då MENAR jag verkligen att det inte kändes!!!! Jag som HATAR sprutor och har sån fobi kan verkligen intyga att jag blev riktigt förvånad...
Provet visade bra värde och likaså blodtrycket.
När jag var så nöjd med alla bra och positiva saker så kommer det in en annan person som berättade en sak för min barnmorska utanför rummet och då blev man lite orolig om det var om mig eller inte. Sen kom bm in igen och sa att tyvärr måste hon ta några blodprover till för att på labbet hade dom tydligen gjort av med min blodgruppering men istället upptäckt att mitt blod hade börjat få ökad nivå av antikroppar. Hon sa att det var inte så bra om de antikropparna kommer i kontakt med bebisens blod, men hon kunde inte säga vad som kunde hända med varken mig eller med bebisen om det nu skulle bli värre. Jag ska ta prover var 4:e vecka - (tack så jävla mycket för min rädsla) för att hålla koll på blodet.
Snacka om att bli mer orolig nu???
Jäkla skit också...
Innan jag gick ut från rummet sa jag att hon skulle ringa till någon som vet vad som kan hända om det hon berättade för mig, för jag vill ju självklart veta om det är farligt eller inte. Det är inte bara till att acceptera och inte bry sig för det handlar ju om mitt och bebisens liv.
Hon trodde att eftersom jag fick blodtransfusion (9 påsar) vid uttagningen av moderkakan när Hanna föddes, så hoppas hon inte, men tror att det kan ha blivit fel i nån av påsarna så jag fått fel blodgrupp... Typ om jag har A+ så har jag fått A- och det kunde göra så stor skillnad nu. Det ska väl inte kunna hända tycker man???
Så det blev till att lägga sig på sängen och invänta blodprovstagningen i nervöst tillstånd.
Jag erkänner att jag HATAR känslan när nålen tränger genom huden och mina ådror fryser till is.
Tre rör tog hon och jag kände hur hjärtat slog snabbare hela tiden.
Kände bebisens buffar och då kändes det lite lugnare...
Sen fick vi lyssna på bebisens hjärtljud och hemma undrade jag om vi kunde göra det idag och skulle vi få det så hade jag gissat på att det slog 146 slag / minut. Hon sa att det slog 147 slag / minut!!!!!
Inte dåligt gissat...
Denna gången känns det inte alls lika spännande och intressant att skriva anteckningar om vad som händer varje gång man upplever nåt nytt med det lilla livet som finns i min mage nu. det som ska vara en härlig start - är inte alls så härlig. Men nu känner jag mig nästan lite tvingad att ändå göra det mot min vilja för att jag inte ska behöva ångra att jag inte skev nånting som egentligen kan vara viktiga meningar för mig, senare i livet...
Varje morgon "ser" jag hur magen blivit större, eller så tror jag mig tycka det själv, iallafall innan jag varit på toa.
Känner jag ingenting på en lång stund, så ligger jag och undrar varför det inte känns nåt men försöker buffa på magen om i fall att. Ibland så känns det fortfarande ingenting och så kan det vara. Då tänker jag att knytet sover och vem rör sig då? Eller så vet jag ju att allting kan hända att det kan faktiskt gå fel, och då är det inte menat positivt för oss denna gången.
Som tur är kan jag ändå känna en liten glädje med det som känns inne i magen när jag får gensvar genom en ynka buff eller ett litet fladdrande på att det fortfarande finns liv där inne och som vill växa sig starkare för varje dag som går.
Samtidigt är det så jävla svårt och jobbigt att försöka vara så där "riktigt" sprudlande glad som man var förra gången.
Det blir liksom generande känslor och på samma gång dom jag vill berätta om varje otrolig sak som händer, så vill jag knipa käft och bara få det överstökat. Tänk hur traumatiska händelser kan förändra en människas tänkande så här...
Jag vet att både jag o Fidde behöver glädjas denna gången också, lika mycket som Hanna gör redan nu på hennes egna sätt genom att säga godmorgon och godnatt till bebisen varje dag och ge min mage en sån härlig kram och puss.
Hon sjunger ibland med sitt huvud på magen och säger att bebisen hör hennes sånger och kommer känna igen dom sen när den kommit ut. Det är sådana härliga stunder just då som man bara njuter av att få se...
Men Fidde däremot...
Min älskade man...
Han har säkert lika svårt att känna den glädjen vi kände och delade tillsammans när vi väntade Hanna.
Jag vet att det är jättejobbigt för honom med att kunna visa vad han verkligen känner även ifall jag innerst inne vet att han är lite glad iallafall. Det är så det är och det är så det kommer vara hela graviditeten och jag är säker på att det kommer även fortsätta en lång tid efteråt också. Man är ju rädd för att det ska gå fel och det kan det göra precis i vilken sekund som helst. Men på nåt konstigt sätt känner jag liksom en "förberedelse" på det nu än förra gången. Och det en typisk sak som hjärnan tänker på omedvetet, men som hur mycket jag än vill, kan jag inte ta bort den tanken.
Nu är jag i vecka 20+1 och jag känner hur bebisen gör sig märkbar med sina tydliga rörelser som kan ses på morgonen eller på sena kvällen och jag ÄR glad för att känna det. Jag ÄR verkligen det... Här hemma i huset!!!
Jag fick ju veta för ett tag sen från Mediumen som sett fotot på Skyddsängeln, hade sagt att det kommer hända något oförklarligt som är positivt inom en månad - och inatt drömde jag tänk om det på nästa ultraljud visade att det skulle vara TVÅ stycken knattar där inne....
En omöjlig tanke eftersom vi sett att det är en...
Men tänk ändå om det skulle hända...
Vilken chock man skulle fått!!!
Ända sen Hanna föddes sa jag ALDRIG mer att jag ska uppleva en sån här otrolig och traumatisk händelse igen.
Det är inte livet värt att riskera, speciellt inte när jag hade sprutfobi, smärtgräns som låg långt under noll, förlossningsskräck, rädsla för att föda en stor bebis, rädd för att spricka, rädd för att ev bli snittad, orolig för Fiddes oro och en hel del annat.
Allt som jag rabblat upp här - fick jag tyvärr uppleva.
Det var mitt livs underbaraste upplevelse när Hanna kom ut och äntligen låg på min mage, men efteråt när jag tillslut låg på BB-avdelningen villa jag ALDRIG uppleva samma hemska sak en gång till, i hela mitt liv. Det fick räcka med en.
Nu är det så många på Hannas dagis som fått syskon och vi märker hur omtänksam, pussglad, kramig och lycklig hon är när hon är i närheten av en syskonbebis, och det har gjort så ont i mitt hjärta att se hur mycket hon själv skulle vilja ha ett syskon och att hon saknar ett barn att leka med när inte jag eller Fidde räcker till.
I mars gjorde jag ett gravtest som visade positivt och visst blev jag glad - först....
Men sen kom alla tankarna på en gång:
"Åh vad kul för Hanna som ska bli storasyster och äntligen få en egen bebis, åh nej nu blir det kejsarsnitt, hur ska vi kunna berätta för Jossa och hennes familj, hur kommer dom känna mot oss nu när vi kommer bo så nära varandra, tänk om de tar avstånd för att inte dom fick behålla lilla Emma, hur ska vi orka med känslorna, tänk om jag dör denna gången av att bebisen är större än vad Hanna var, kan Fidde och Jossa vara med mig när jag snittas.. och tusen andra frågor susade förbi i samma stund jag satt på toa med stickan framför mig och tårarna rann längs med kinderna... eftersom jag inte visste hur jag ville göra.
Behålla eller inte, behålla eller inte...???
Efter en lång pratstund beslöt vi oss för att vi skulle se vad som händer och behålla det.
Går det inte, så blir det bara Hanna.
Vi berättade först för Hanna hemma hos mamma o pappa så att HON fick säga det till mamma o pappa.
Sen fick Jossa veta och jag hade en sån otrolig klump i magen innan Hanna berättade.
Hur skulle hon ta nyheten?
Vad skulle hon känna till oss nu?
Kommer vår så nära trygghet och systerskap kännas likadan, eller kommer den minska?
Magknipet släppte när hon sa att hon var så glad för vår skull...
Men jag känner ändå en ständig oro....
I vecka 12 åkte jag in på mvc och skrev in mig.
I vecka 13 gjorde vi ett ultraljud för att kolla om det verkligen fanns nåt liv där inne.
Någon dag efter så började jag känna fosterrörelser!!!
I vecka 14+3 trodde jag att fostervattnet gått och att det inte skulle bli nåt av graviditeten.
Jag vaknade och vände mig på sidan och kände hur det rann varmt vatten ner i sängen.
Undertiden gick jag ut på toa och det fortsatte rinna och Hanna trodde att jag kissade på mig.
Jag o Fidde kom in på ett gyn-undersökningsrum som där konstaterades att det var inte fostervattnet, utan en väldig massa slem, utblandat med lite urin och att slemprpppen var hel och fin.
Vi fick med oss två fina bilder på lilla bebisen som sprattlade inne i magen, och då blev vi lugna igen...
