Igår höjde vi stödhjulen på Hannas cykel så hon kan lära sig att hitta balansen mer och mer för varje gång hon ska cykla. Det gick jättevingligt igår och det slutade med att hon inte ville cykla mer. Såklart. Sen testade jag att gå bakom henne och jag höll i pakethållaren så att hon kunde känna att nu gick det inte att lita på stödhjulen så mycket som hon gjort innan, utan nu fick hon försöka balansera. Det var lite gnäll i början sen efter fem minuter gick det bättre och hon sken upp och skrek ut:
"- Titta pappa... jag KAN ju cykla!!!"
Hahaha, det lät precis som Lotta på Bråkmakargatan!!!

I morse skulle vi ta cykeln till dagis.
Det var också lite sånt där osäkert gnäll om att "vi kan väl ta bilen istället..."
Men jag sa att ju mer hon tränar desto fortare hittar hon balansen.
Vi gav oss iväg och det var vingligt och hon satt lutad åt vänster sida för att stödhjulet tog i på höger.
Ibland ökade hon farten och då hörde jag att stödhjulen inte hjälpte till.
Då sa jag till henne att NU cyklar du ju utan nåt stöd och då skrattade hon.
Rätt som det var hörde jag ett:
"-Oooouuuuu!"
Då ramlade hon av cykeln och landade i gräset.
Det såg så roligt ut så jag skratttade lite och sa till henne att hon liknade Lotta på Bråkmakargatan när hon landade i busken.
Det var bara till att hoppa upp igen.
Jag tror hon kände det denna gången att hon cyklade på två hjul för sen sa hon igen:
"- Titta mamma, nu kan jag cykla!"
Det skulle hon inte sagt.
Då tappade hon koncentrationen och ramlade av igen med samma "-Ooooouuu!" 
"- Jag tror allt att du är min lilla Lotta ändå, eller???"
Då sa hon halvt snyftandes:
"- Jag heter faktiskt, snyft, Ida Hanna Louise Lagerqvist!!!"