Mitt I Livet...

-----------------------------------------------------------

Snälla syster kom hit idag och hjälpte mig lite grann med att fixa korten jag hade problem med igår. Sen tyckte hon att jag jag hade en väldig oreda bland korten i mitt fotoprogram, så nu är jag äntligen klar med att ha suttit i ett X antal timmar och fått ordning på alla kort!!! Lagt de i olika mappar och sorterat så det är lätt att hitta kortet man letar efter!
Tack Jossa för att du sa att det var stökigt, annars hade det fortfarande sett knasigt ut, hahaha!!!!

-----------------------------------------------------------

Jag är ingen sån där fiffig och påhittig person som mamma.
En sån som kan hitta på olika maträtter bara så där hipp som happ.
Det bästa jag vet som hon lagar är Jugoslavisk kål och köttgryta med franskbröd att doppa i spadet. Så himmelskt gott så det läskas redan i munnen...
Sen har vi den vanliga köttfärspajen utan extra tillbehör och pizzasallad till...
Gulaschsoppan är inte heller helt fel, stark och mustig...
Hemmalagad pizza som vi alltid gjorde med fd grannarna var något jag längtade till.
Nåt som jag däremot har fått avsmak och tröttnat på är KASSLER!!!
Fasen vad vi hade det ofta när vi var ute med husvagnen.
"-Vad blir det till middag idag?"
- Grillad kassler"
Nästa dag.
"-Vad ska vi äta idag?"
- Grillad kassler!
Nästa dag.
"-Vad ska vi äta idag?"
-Kokt kassler!

Vi var kanske ute i tre veckor och alla dagar utom typ 5 hade vi denna jäkla kassler.
Kändes det som...
Konstigt nog kommer jag inte ihåg nån annan maträtt som man brukar ha när man campar som grillad korv.
Eller jo... en sak kommer jag ihåg när vi var i Halen och mamma o pappa frågade vad jag o syster ville äta och då sa vi STRIPS, bara strips o inget till!!!
Så speciellt sugen på att göra en maträtt med kassler som huvudingrediens kan jag inte säga att jag är längre.

Men KALKONMIDDAG är nog bland det mumsigaste mamsen gör till Alla Helgon...
Tycker nästan det börjar luta åt den helgen snart, hehe.
Det brukar bli en riktig kanonrätt och man är så mätt och belåten efteråt.

-----------------------------------------------------------------------

Precis när Hanna frågat vad vi skulle hitta på idag och jag sa att jag inte visste, så ringde telefonen och det var Elias som undrade om de fick komma till oss. Jag satt o ammade Filip så det var Hanna som pratade och sa att de kunde komma när de ville.
Filip vaknade efter jag ammat färdigt och jag ringde syrran o sa att de kunde komma nu om de ville se honom vaken, hihi. Men han var vaken ett bra tag idag och nu är det inte så att man ser genom hans blick längre som man gör i början, utan nu såg man på hans ögon att han följde med om man flyttade sitt huvud åt ena sidan o sen tillbaka. Tog några söta foto på hans hand, hans fötter i min hand... Ja det blev några stycken precis som alltid när kameran finns till hands.

Jag o Hanna har duschat o tvättat håret.
Filip sov i vår säng undertiden och mös med Fidde.
Jag o Hanna åt frukost.
Fidde vaknade och åt frulle.
Hanna hjälpte mig att byta blöja och sätta på nya kläder på Filip.
Fidde spelar hockey.
Nu håller Hanna hennes älskade lillebror i knäet och överöser honom med pussar.
Det är så härligt att se det enda barnet man hade innan - vara så stolt över sitt syskon...




När jag väntade Filip undrade jag över hur jag skulle kunna ha mer kärlek över till ett barn till.
Mitt hjärta gav ju redan 100% kärlek till Hanna! 
Men nu vet jag att kärleken i mitt hjärta fördubblades meddetsamma Filip kom ut.
Så nu ger jag 200% kärlek till mina barn.

   

Idag kände jag för att ha en ny bild på min blogg och hittade tillslut en med massor av färger som väcker en till liv. Färger som man blir glad av. Jag valde denna intensivt färgglada bakgrunden för att jag känner mig fylld av glädje och att det var längesen jag kände mig så här "lycklig" - på ett sätt som jag inte kan förklara. 

I morse cyklade syster hit för att prata lite och mysa med Filip. Hon fick äran att byta bajsblöjan och Hanna visade var vi brukar göra det. Några fina kort med mobilen tog hon också och han är allt ett riktigt charmtroll, vår lille son!!!
Tänk nu är vi tvåbarnsföräldrar till en ♥ prinsessa ♥ och en ♥ prins ♥

Igår fick Hanna veta att hon skulle vaccineras mot Svininfluensan och som vi anade blev hon jätteledsen och var så hela kvällen. Hon frågade varför nålen i sprutan var vass, varför hon skulle ta sprutan, om hon satte in den hårt, om det gjorde ont, m.m, och så höll hon på i 40 minuter...
Hanna berättade glatt för Jossa att hon skulle ta spruta idag, men den glädjen försvann fort.
Hon kom ju på att sprutan har en VASS NÅL och att DEN STICKS... och då sprutade krokodiltårarna från ögonen!
Det är ju faktiskt tur att nålen är vass kan jag tycka.

På väg in till stan frågade Hanna om vi kunde köpa godis till ikväll och ha ♥Fredagsmys.♥
Då sa Fidde att hon ska ju få godis och chips i morgon när L kommer.
Hanna:
"- Men pappa... igår sa du att I MORGON ska vi köpa godis, och IDAG är det faktiskt IMORGON!!!"
Har vi ett smart barn eller vad???


Vaccinationen gjorde inne i Östermalmkyrkan och Hanna blev jätteledsen när hon satt i mitt knä. Just då ringde mobilen till hon som skulle vaccinera. Det var sjukhuset som berättade att de elever i 5 skolor runt omkring som skulle ta sprutor nästa vecka, måste skjuta en vecka framåt på vaccinationen, för de fanns inte tillräckligt med vaccin!!!

Hanna fick sprutan i benet och jag tyckte att det såg äckligt ut med den långa nålen som skulle in i muskeln och så det vita mjölkliknande medlet som skulle sprutas in. Fy fasen... och jag ska snart göra likadant. Jag ryser redan.
  


Vi var inne på Björn Nilsson och kollade på ett halsband som jag sett där innan som hade varit fint på Hanna, men hon vill tyvärr inte ha halsband på sig så länge så vi vet inte om vi ska köpa ett sånt nu. Undertiden vi var där inne så kom jag på hur jag skulle vilja ändra på ett halsband så det passade mitt önskemål, men då var jag tvungen att beställa två st halsband som smeden kunde ändra på senare. Lite väl dyrt för det nu så det får nog bli till att önska sig istället!!!

Nu har jag testat den nya bröstpumpen vi köpte idag, Avent ISIS för jag tyckte det kunde vara bra att pumpa ut lite bröstmjölk nu när jag ändå kan amma. Men där tog det stopp. Det kom max ett kryddmått. Det var inte så behagligt som när jag ammar kan jag säga... Fattat inte hur L:s mamma kan pumpa ut upp till 200 ml - på ETT BRÖST!!!!!!! Måste man ha megatuttar för att kunna?? Jag som tyckte det kunde vara bra att ha i reserv om man ska i väg eller nåt. Men sen har ju visserligen mjölkmaskineriet precis börjat fungera, så det tar väl sin lilla tid innan det väl kommer igång??!!  
Filip precis fått tillägg ( en jäkla tur att sånt finns ) och nu ska han sova för natten, i förhoppningsvis tre timmar i sträck innan han blir hungrig igen. 
I natt ammade jag bara honom EN gång kl 03.20- 04.30 och sen var han mätt o belåten fram tills kl 08.30!
Gissa om jag kände mig utvilad???
Sååå gött.

Om jag ska försöka få nåt liknande av det i natt så får jag ta och avsluta den här meningen och borsta gaddarna, pussa Filip godnatt (för det är Fidde som lagt honom idag när jag bloggar, hihi) andas några djupa andetag och förmodligen lär jag somna ganska fort efter det!!!


Hanna har varit lite exalterad idag för i morgon ska kompisen L sova över här hos oss.
Vi ska ta in extrasängen till Hannas rum så de får en dubbelsäng.
Först sa Hanna att L kunde sova UNDER hennes säng, så som hon gjorde hos L!
Men Hanna har en vanlig låg säng och inte en sån hög säng som L har med "koja" undertill...
Stackars L annars!

Eftersom jag inte själv kommer ihåg så mycket av dagarna innan och under sjukhusvistelsen, så har jag lånat några rader från älskade syster, som så fint beskrivit hur allting var och några rader från förlossningsjournalen...

Eftersom jag har en immunisering i mitt blod så ville inte läkaren Christel Åkerman att jag skulle gå över tiden, utan ringde på måndagen den 5/10 och sa att jag skulle sättas igång imorgon (tisdag) i vecka 37+2.
Jag darrade som ett asplöv eftersom jag trodde inte att det skulle bli så tidigt. Själv hade jag en liten tanke på torsdagen eller fredagen...
Direkt efteråt ringde jag Fidde och berättade och jag fick en smärre chock eftersom vi inte köpt allt man ska ha med sig.
Körde nervös bort till syrran för att berätta att i morgon 6:e oktober var det dags...
Jag hann sätta mig i soffan och berätta att jag skulle sättas igång i morgon kl 08.30, sen grät vi båda två i varandras armar av oro, nervositet, spänning, och en del glädje med för att nu visste vi vilken dag det var dags att åka in. Hanna fick vara hos dagiskompisen L och sova över tills vi var hemma igen.


Den 6:e oktober har jag namnsdag och tyckte det kunde varit ganska häftigt om bebisen kom just den dagen!!!

Tisdag 6:e oktober
"Jag o Fidde körde till Jossa och hämtade henne lite efter halv åtta på morgonen.
Mitt hjärta slog så fort eftersom jag inte visste hur hon kände det.
Samtidigt som hon såg lugn ut, var hon säkert på helspänn just då.
När vi parkerade på akuten dunkade mitt hjärta rätt hårt, både för systers skull och för min egen oro.
Anmälde oss i kassan och åkte upp till förlossningen.
Oron för att inte syster skulle få följa med, tog fart och det blev som jag trodde - att hon till en början inte fick följa med. Men då sa jag att det är redan bestämt att hon SKULLE vara med för att jag fått det bekräftat i min journal, och sen var det inga problem.

Under hela tiden vi gick till "vårt rum" visste jag att det skulle bli otroligt svårt och jobbigt för Jossa men att jag skulle försöka stötta och hjälpa henne så fort jag såg att hon mådde dåligt av sina minnen.
Vi kom in på ett rum och ställde ner vår packning och en stund senare såg jag Jossa stå borta vid fönstret och titta ut. Jag kände på mig att hon var ledsen och gick bort för att ge en sån otroligt ledsen men en tröstande kram. Fidde kände också att känslorna vällde över och gick bort till oss för en liten stund tillsammmans...

Jag fick ett CTG på magen och först hördes det inget och jag blev skitorolig och kollade på Fidde. Kände direkt oron från Jossa men vågade inte titta på henne. Sen flyttade hon ploppen och då hörde vi de efterlängtade små snabba galopperande hjärtslagen!!!

Efter en stund blir jag undersökt och jag är öppen 2-3 cm och huvudet är fortfarande ruckbart och kollar med ett UL hur det ligger. Jag ser att de blir lite fundersamma, och förvånande säger hon att bebisen har vänt sig och att det var rumpan hon kände och inte huvudet!!!
Jag fick panik och tänkte på alla de scener jag sett från tv där de vänder bebisen och det såg inte så skönt ut.
Vi blev lämnade ifred för att smälta det vi nyss hörde men jag blir så ledsen och fattar inte hur det kunde gått till.
På lördagen då hon kollade det så var huvudet nere...
Bebisen hade inte vänt sig helt om, utan låg som tur var på tvären. Men ändå...
Precis när de skulle starta vändningen och jag förberett mig - gick brandlarmet!!!
Why not???
Efter 20 minuter kom de in igen o sa att det inte var nåt.
(Fick reda på sen att det varit en utländsk tjej som skulle tryckt på knappen för "hjälp" men tryckt på Larm istället!!!) Lär dig LÄSA för fan...
De började massera magen och eftersom jag spänt mig så mycket inför vändningen, skulle jag bara ta några djupa andetag och lugna ner mig. Men då fick jag panik och började storböla.
Bebisen vändes med lätthet baklänges för det var den kortaste vägen, enligt läkaren C.Å, men för mig var det precis som att de vänt ut och in på hela magen och tarmarna.
Jag fick ett dropp som skulle starta värkarna och en Propess eller som de kallade den, Tepåse, sattes in vid livmodertappen för att den skulle mjukas upp. Gjorde den ingen nytta så skulle jag snittas dagen efter.
Jag hade fastat hela dagen eftersom jag var "inställd" på att få Kejsarsnitt och när klockan närmade sig 23 hade värkstimulerande droppet inte gjort nån nytta så det togs bort. DÅ FICK JAG ÄTA!!!
Tjoohooo!!!
Det var den godaste maten jag ätit på länge fast det bara var mackor, yoghurt och chokladmjölk.
Men jag N J Ö T...



Onsdag 7/10
Barnmorskan Erica Ahlgren går på sitt skift kl 07 och hon kommer in för att känna så bebisen fortfarande hade huvudet neråt. Det var det med och jag blev så lättad. Det jobbigaste var att det kändes som att ingenting hände, och att de bara tog en massa CTG hela tiden för att de inte visste vad de skulle göra med mig, men så var det ju inte... Det var ju för bebisens bästa iom de inte visste hur allvarligt det nu var med blodet.
Jossa kör hem för att hämta Hanna på dagis och fräscha upp sig lite hemma innan hon skulle lämna Hanna hos mamma på hennes dagis. Hon skulle få sova hos mamma o pappa resten av tiden vi var på sjukhuset. 

Vi hade fått ett nytt och större rum med en egen toalett och dusch, som jag bett om i f-brevet.
Ibland gick vi in i tv-rummet för det var så jobbigt att bara ligga i sängen och vänta ut tiden med CTG-bandet som togs så ofta. Sen fick jag så ont i svanskotan att jag var tvungen att upp o gå, för att ligga länge i en förlossningssäng är inte det skönaste och bekvämaste precis.
Jag fick några starkt kännbara värkar, men de kunde jag otroligt nog "tänka bort" genom att titta på tv:n.
Denna natten fick jag sova utan CTG-remsan runt magen.
De kom bara in med en liten apparat varannan/var tredje timme och checkade hjärtslagen.
Gick in och la mig i sängen och var allmänt ledsen och uppgiven för att inget hände.
Vid 22.30 kommer jag o läkaren överens om att ta hål på hinnorna under morgondagen och få värkstimulerande dropp, men händer det ingenting fram till kl 20.00 så skulle jag bli snittad någongång på förmiddagen, dagen efter. 
Jag blir undersökt och är nu öppen 3 ynka cm.
Eftersom vi varit i sjukhusmiljön så många timmar så fick man nog en liten knäpp där inne. Jossa tog några kort på mig när jag var som tröttast och flippade ut och började dansa med - eh... droppstativet samtidigt som Jossa sjöng "-Ont det gör ont..." hahaha!!!!




"-Ont det gör ont, men jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van...."!



 Torsdag 8/10
Jag bestämde mig för att skippa frullen fram tills att jag pratat med läkaren om det skulle bli kejsarsnitt eller inte. Ganska jobbigt i vanliga fall att inte äta, men i detta läget var jag inte särskilt hungrig.
BM berättade hur hinnsprängningen skulle gå till och att de skulle trycka neråt på magen för att inte bebisen skulle åka uppåt igen. Risken för att navelsträngen skulle komma före huvudet ville vi inte vara med om...
13.00 bestämde jag mig för att de skulle få ta hål på hinnorna men att det skulle ske på direkten.
Tyvärr satt läkaren som skulle göra ingreppet, och åt lunch.
Fidde sa:
"-Då får hon ta och släppa fiskpinnen!!!"
Shit vad vi skrattade...

Några minuter senare kommer läkaren Ann-Christin Agnroth in och jag får nästan knipa käft så hårt jag kunde av skratt, för hon luktade på lång väg FISKGRATÄNG MED DILL!!!!!! 
Jag la mig i sängen men jag var noga med att kolla allting de skulle använda så jag kunde känna mig lugn.
Det kändes absolut ingenting, mer än att jag fick en varm vätska rinnandes på ena skinkan och ner mot foten. De tryckte på magen så bebisen skulle komma längre ner. En skalpelektrod sattes fast i huvudet på bebisen och sen sattes resten fast på insidan på ena låret.
En annan mycket trevlig och ung BM, Kristina Biel tar över passet och jag får värkstimulerande dropp insatt.

Jossa och Fidde turades om att ringa o informera mamma om vad som hände varje gång det beslöts något. Men det bästa samtalet var när Jossa ringde mamma och hon frågade om vi ville ha RIKTIG mat! Jisses vad det började suga i mattarmen just då och alla möjliga sorters feta, slafsiga, icke-nyttiga rätter dök upp i huvudet. Till sist bestämde vi oss alla tre för KEBEBTALLRIK med stark och vitlökssås!!! 

Efter en halvtimme gick Fidde och Jossa ner för att hämta maten och så fick Hanna träffa Fidde.
Jossa skrev att just då såg hon att båda två grät när Hanna sprang mot honom...
Herregud vad gott det var!!!
Första gaffeln man stoppade in i munnen och man kände alla de underbara, fantastiska, och otroligt goda kryddorna man inte smakat på länge.




TUSEN TACK mamma!!!
Love you... 

Fidde hade inte tagit med sig extra kläder till ombyte så han kände för att köra hem till Pa och ta en välbehövlig dusch, och prata av sig lite hos honom. Skönt att han bor så nära!
 

Klockan 16 går jag, Fidde och Jossa in i tv-rummet för att kolla på tv en stund och för att komma bort från vårt rum.
Fidde ångrar sig och går tillbaka för att vila.
En kvart senare får jag en ganska lång och stark värk och jag lutar mig bakåt i soffan och försöker koncentrera mig på att "andas ut värken".
På 10 minuter har jag två sammandragningar och jag får droppet höjt till 75ml/h.
Under nästkommande kvart fick jag 4 starka och intensiva värkar som gjorde fruktansvärt ont så syrran ringde på BM och sa till. Vi fick gå in på rummet och precis när jag var vid sängen, fick jag en sån värk till. En läkare kallades in för att kolla läget. 
Jag kommer ihåg att jag hade så ont och fick testa en akupunkturnål som de fäste i huvudet, men jag fick bara ont av den så de tog bort den igen.
Precis när värken tagit slut hör jag att låten "Tears In Heaven" spelas på radion och då blev det för mycket för mig eftersom jag såg att Jossa gick ut... Jag ville bara krama om henne, men kunde inte. Jag tror att det var meningen på ett sätt, att vi hörde den låten just då...

När Jossa kommit in igen känner bm att jag öppnat mig 5-6 cm och jag hör med ett öra att det börjar bli dags att ta fram förlossningssakerna.
Då tänker jag på "Madicken" då pappan tjatar på bm:"-Det har börjat frun... men herregud det har börjat!!!"

18.24 börjar krystvärkarna på riktigt.
Jag ville inte ha EDA utan försöka klara mig på bara lustgasen och det hade jag sagt till om innan.
Fidde o Jossa förvarnade mig om när jag började få värkar så jag kunde börja andas i masken i tid. Men ett tag behövde jag andas så mycket att det kändes som jag inte fick luft. Då sa bm till mig att jag skulle inte bry mig om masken utan andas utan den, samtidigt som jag skulle andas och flåsa fort som en svettig hund. 
Jag tog i och kryste allt vad jag kunde och kände riktigt hur bebisen kom längre ner. Jag gjorde faktiskt det! Sen kom nästa krystvärk och jag tog i en gång till och den gången brände det och då kändes det precis som att någon höll en tändare mot underlivet, för det gjorde så infernaliskt ont så det var inte sant. Där trodde jag att bebisen hade fastnat och att jag skulle behöva gå genom samma helvete då Hanna fastnat då de fick hjälpa till att lägga sig på magen och "klämma ut" henne. Tre krystvärkar till sen kom bebisen äntligen ut och kom upp på min mage. I det ögonblicket trodde inte jag att det var bebisen som låg där, utan att det verkligen var en BM som hängde lite.



Jag kom liksom in i en konstig stillblick och bara stirrade upp i taket för allting hade gått så fort. Jag fattade ingenting när jag hörde hur glada alla var runt om mig. Sen föll min blick på älskade syster och jag såg att hon log samtidigt som hon grät, då hörde jag ett bebisskrik och fattade att det var verkligen BEBISEN som låg på min mage och ingen annan. 
Vårt mirakel hade fötts.
 En POJKE.    
Hanna hade äntligen blivit storasyster som hon längtat efter!!!

En stund senare fasade jag för moderkakan.
Skulle den komma ut - eller fastna?
Rätt som det var fick jag en stark värk till och jag kände nåt varmt, geléaktigt som klämdes ut.
Det var moderkakan som kom ut HEL!!!
Jag blev så glad och lättad och då släppte all oro och jag kände att detta var helt otroligt.
Fidde frågade Jossa om hon ville klippa navelsträngen och det ville hon.
Ett stygn behövde jag och jag förlorade bara 500 ml denna gången som räknas till det normala.
Efter jag tagit en skön och välbehövd dusch kände jag mig hur pigg som helst och fattade inte att jag "precis" varit med om en förlossning - och mådde så bra???
Då kom den fina "Grattisbrickan" in, och bara synen av den, fick mina tårar att komma fram igen.
Det fick jag inte vara med om då Hanna föddes, så det kändes så stort för mig.




Jag som har sån otrolig låg smärtgräns som jag tror finns någonstans nere i Kina, hade klarat av att föda fram en bebis som vägde 4000 g och var 51 cm lång - UTAN BEDÖVNING!
Det kan jag säga att jag känner mig extra stolt över.

För ett tag sen köpte jag ett Rosa Band till stödet mot Bröstcancer.
Till slut blev det så att jag tog av bandet från tröjan och satte inte dit det igen.
Men det betyder ju inte att jag slutat stödja.
Sen hittade jag detta superfina glittrande Rosa Bandet och jag kommer antagligen ha det i varje inlägg som en påminnelse om att våra bröst är viktiga och har en speciell betydelse på kvinnokroppen. Jag tänker extra mycket på det nu eftersom jag kan AMMA - för första gången!!!!

Blodgrupper

Blodet delas in i fyra olika blodgrupper enligt det så kallade AB0-systemet, som bygger på skillnader i proteiner på blodkropparnas yta:

• blodgrupp A
• blodgrupp B
• blodgrupp AB
• blodgrupp 0 (noll).

I Sverige är blodgrupp A är den vanligaste och blodgrupp 0 (noll) den näst vanligaste.

Vid en blodtransfusion måste blodgivarens och mottagarens blodgrupper passa ihop.
Här kan du se vilka kombinationer av blodgivare och mottagare som är möjliga enligt AB0-systemet:

• A kan ge blod till A och AB och ta emot blod från blodgrupp A och 0.
• B kan ge blod till B och AB och ta emot blod från blodgrupp B och 0.
• AB kan bara ge blod till AB men ta emot blod från alla blodgrupper.
• 0 kan ge blod till alla blodgrupper men bara ta emot blod från sin egen blodgrupp.

Rh-systemet

En annan egenskap hos blodet är den så kallade Rh-faktorn, som finns hos cirka 85 procent av Sveriges befolkning. De kallas Rh-positiva (Rh+).
Resten av befolkningen saknar Rh-faktorn och kallas Rh-negativa (Rh-).

Enligt Rh-systemet kan den som är Rh-positiv endast ge blod till andra Rh-positiva, medan Rh-negativa kan ge blod till båda grupperna.



(Tagit ur "vårdguiden")

Vid första besöket på mödrahälsovården tas ett blodprov som visar vilken blodgrupp du tillhör. Du kan tillhöra grupp A, B, AB eller 0 (noll).

Rh-positiv eller Rh-negativ

Blodprovet visar också om ditt blod är Rh-positivt, som de flestas, eller Rh-negativt.
De uppgifterna måste finnas i din journal.
Om en gravid kvinna visar sig vara Rh-positiv behövs för det mesta inga fler kontroller.

Om den blivande mammans blod är Rh-negativt och pappans Rh-positivt kan barnet bli Rh-positivt.
Under graviditeten och vid förlossningen kan en del av fostrets Rh-positiva blod blanda sig med mammans Rh-negativa blod.

Rutinen har varit att kontrollera barnets navelsträngsblod efter förlossningen för att se om barnet är Rh-positivt. Om barnet visat sig vara Rh-positivt har mamman fått vaccin inom 48 timmar efter förlossningen för att inte bilda antikroppar mot barnets blod.

En Rh-negativ blivande mamma som inte tidigare har varit gravid har kontrollerats två gånger under graviditeten för att upptäcka om hon börjat bilda antikroppar mot fostrets blod. En Rh-negativ kvinna som varit gravid tidigare har kontrollerats tre gånger under graviditeten.

Nya rutiner

Med ny teknik är det möjligt att tidigt i graviditeten upptäcka om en Rh-negativ mamma bär på ett Rh-positivt barn. Under hösten 2009 införs därför nya rutiner. Det betyder att Rh-negativa kvinnor som bär på Rh-positiva barn inte längre behöver kontrolleras lika många gånger. Istället får den blivande mamma en spruta med vaccin kring graviditetsvecka 28-30. Detta för att förebygga att mamman ska bilda antikroppar mot barnets blod.

Antikroppar går över från dig till fostrets blodcirkulation där de angriper fostrets röda blodkroppar, som faller sönder.
Fostret kompenserar förlusten genom att öka produktionen av röda blodkroppar. När nyproduktionen inte längre kan hålla takt med förlusterna av röda blodkroppar får fostret blodbrist (anemi).

Vid svår blodbrist blir hjärtat överbelastat i sina försök att öka blodcirkulationen för att tillgodose kroppens behov av syre, framför allt hjärnan. Till slut börjar vätska ansamlas under fostrets hud, i buken, i lungsäckarna och i hjärtsäcken, och hjärtat blir ännu mer ansträngt. Om inget görs kommer fostret att dö i livmodern.

I dag är detta mycket ovanligt. Oftast kan man förlösa innan barnet tar skada. Tyvärr innebär det ofta bekymmer för föräldrarna med oro, täta kontroller och många undersökningar.

Fy fasen vilken stressig dag det var igår!!!
Fidde sa att när vi höll på att duka och fixa med middagen, att han kände inte alls för att ha ett kalas.
Det var så mycket som hade hänt på morgonen, all oro för vad som kommer hända och att det sen tog tre timmar på csk gjorde att stresshormonerna ökade med 500%. Vi kom hem kl 13 och kalaset skulle börja kl 15 så vi fick ändra lite i tidsplaneringen på vad vi skulle bjuda på till fika. Det fick bli en "Sista-Minuten-Tårta" med vad vi hade hemma... Det blev en riktig kaloribomb, haha!!!


Det kändes så skönt att kunna sätta alla gästerna i SAMMA rum denna gången!
Innan har det blivit några här och några där.
Igår var det: jag, Fidde, Hanna, Jossa, Eric, Elias, mamma, pappa, mormor, morfar, Anitha, Rune, Pa, Ronnie och Lillan - 15 stycken pers i vårt härliga och stooooora kök!!!!

Till middag hade vi Flygande Jacob men jag vet inte om det var rätt ingredienser för jag har aldrig gjort den rätten innan, fast det blev ändå gott... Tårtan - eller kaloribomben bestod av sockerkaka, jordgubbssylt, skivad banan, grädde, marängbotten, marsankräm, hallonduttar, chokladplattor och mandariner!!!!