Idag har det varit en av de där jobbiga skrik-och-kiv-och-inte-göra-som-mamma-och-pappa-vill- dagarna i Hannas liv. Ganska jobbigt att höra en 4,5 åring kommentera allt man säger och gör med egna tvärsura ord och därefter världens gallskrik, följt efter ett enormt raseriutbrott. PUST, PUST, PUST... Hon tror att hon kan göra en massa dumma grejor ena stunden och vara så sur man bara kan vara, sen direkt efter komma o be om ursäkt, det är visserligen jättebra, men att senare komma och fråga om hon får ta det och det eller göra det och det - det är just det som är så jobbigt. Vi låter aldrig henne få göra nåt som hon vill när hon beter sig på det sättet. Att hon är lurig och har alltid en baktanke med allt hon gör. Ibland kan hon säga några jättetaskiga kommentarer till mig eller Fidde, sen säger hon: "-Förlåt...... hjälper det???" 
  
När ens egna barn är och leker eller bara är hemma hos någon som inte är barnets förälder, så hör man för det mesta hur snälla och rara dom varit. De har lekt så fint... de har skojat och skrattat... de kan absoluuuuut inte fatta att vi tycker så och så om barnet/barnen. Men det är inte så konstigt. Hemma är ju ändå hemma. Det är inte barnets revir och barnet har inte så mycket att säga till om. Där bakas det minsann andra bullar!!!