Jag sitter och kollar tillbaka på de fina bilderna på dagen då Emma föddes.
Det finns en del som inte hade klarat av att ta kort på en nyfödd och död bebis.
Det finns en del föräldrar som inte hade velat ha kort och minnen av en död bebis.
Jag trodde inte att jag skulle klara av att ta några kort på Emma av alla tårar.
Trodde att jag skulle misslyckas med det som Jossa o Stefan ville allra mest.
Att ha så många kort som möjligt på deras älskade Emma.
Så många kort som möjligt skulle jag ta.
De skulle få de vackraste minnena av deras enda flicka.
En alldeles perfekt välskapad prinsessa som hade drag av både Eric och Elias.
Än idag och antagligen för alltid kommer jag undra - vad som gjorde att hon inte fick stanna.


Vad var felet?
Man kan inte dö utan orsak.
Plötslig spädbarnsdöd heter det.
Men det måste alltid finnas en orsak till att någon dör.
Livet är inte rättvist när unga människor mister sitt liv.
Men det känns 1000 gånger mer orättvist när en nyfödd liten människa dör.
En oskyldig liten älskad bebis som inte ens öppnat ögonen.
Innan livet ens började tog livet slut inne i magen på Emmas förväntansfulla mamma.
I magen på min älskade syster...
Jag kan aldrig förstå känslan och den enorma saknaden hon måste känna.
Men jag kan alltid känna det jag känner själv inom mig.
Det är ett djupt sår och en pusselbit av familjen som alltid kommer fattas.
Och den saknade pusselbiten skär djupa och skrikande minnen i hjärtat.
Minnen av sorg.
Minnen av längtan.
Minnen av frågetecken.
Varför?
Varför?
Varför?

I morgon är det Emmas 1-årsdag, och nu i skrivande stund känns det som att vi ska gå på hennes begravning igen. Det känns som att hela händelsen hände igår och ska upprepas i morgon. Minnena är lika tydliga nu som de var för ett år sen. Den 22:e juli -08. Dagen som skulle bli en av våra mest glädjande dagar. Men som så traumatiskt blev till en hemsk situation. En av de mest sorgsna tragedier som man inte trodde skulle kunna hända en själv. Det händer bara andra. Men det händer inte bara alla andra. Det händer oss också. Fast vi inte vill tro det. När verkligheten kommer ifatt oss så börjar man sakta inse sanningen. Man ska inte ta ut nåt i förväg utan bara njuta av varje dag och ta dagen som den kommer. Man måste glädjas åt det lilla man har och glädjas åt det man får. Men hur ska jag kunna känna att jag kan glädjas i morgon när jag vet att det inte är en rolig dag? Emmas 1-årsdag är inte rolig eftersom vi får inte fira henne som vanligt. Vi får samlas på kyrkogården istället och önska att dagen ifjol hade blivit annorlunda. Att Emma hade kunnat firas hemma hos hennes mamma, pappa och brödrar istället. Där hon hade fått smaka sin egna första tårta...

Men för att kunna göra dagen speciell måste jag försöka tänka att vi har fått så många fina minnen av Emma både när vi höll henne på sjukhuset och genom alla kort i album.
Ljus som tänds för Emma varje dag.
Rosor vid en speciell plats.
Ett bord med stenar och betydande text.
En plats att stå stilla och bara tänka.
Tänka en liten tanke på vad som kunnat vara här och nu.
Med oss.
Emma, och Emmas fantastiska familjer!!!
Man kan bara önska...

Hoppas Du firas ordentligt där uppe bland de andra änglarna lilla Emma!!!






Din moster Jennie.