Ringde till barnmorskan nu på morgonen för att höra hur det gått med mina leverprover jag tog för min klåda jag har överallt på kroppen. Hon kollade på pappret och sa att alla värden såg normala ut och att dom var bra. Ändå ska jag dit på måndag och ta nya!!! Egentligen gäller det bara de andra proverna, det som har med mina antikroppar att göra.

Nu är jag i vecka 27 och det är 13 veckor kvar.
Magen är lika stor som när jag väntade Hanna, men alla som inte vet det, tror att det är dags vilken dag som helst.
Har ont i bäckenet och har svårt att gå längre sträckor i normal takt.

Hörde med bm om det är vanligt att bebisen håller till nere vid urinblåsan eller om det är ett tecken på att den kanske lägger sig till rätta om nåt är fel så den är på väg ut vilken dag som helst. Man vet ju aldrig...
Men hon sa att den ligger kanske bara med huvudet neråt och leker lite med händerna vid blåsan.
 
Jo det känner jag ju... 

Såg på Riskförlossningar igårkväll om en tjej som var i samma vecka som jag är i nu och hon var tvungen att föda fram sitt barn för att det var risk att det var för litet och fick för lite syre. Innan bebben kom ut, så tänkte jag att det kan vara intressant att se hur "stor" den är nu i denna veckan och hur utvecklingen gått. Men när pojken kom ut, så ändrades känslan något eftersom den både var för liten och för ooutvecklad för sina veckor. Så jag fick intala mig att vår kan se annorlunda ut i både storlek och i utseendet nu.
Tycker det är konstigt att man inte gör tidigare ul när man närmar sig v 30.
Inte förrän i v 38 ska jag dit.
Om jag nu inte låtsas vara orolig och åker dit o kollar ändå.
  
Just nu känns det som att jag funderar mest på att göra ett kejsarsnitt.
Men sen tycker jag att det andra är bättre för bebisen.
Å andra sidan måste jag tänka på vad som kan vara bäst för mig med.
Tankarna maler i huvudet varje kväll på vad som är bäst.

Om jag nu väljer det som är bäst för bebisen, så vet jag att jag kommer vara orolig för:
* Om storleken försvårar förlossningen.
* Om jag kommer spricka så svårt jag gjorde innan.
* Om moderkakan fastnar igen så det blir op.
* Att inte se bebisen på så många timmar som förra gången pga uppvak.

Sen är jag ju skitnervig för att bli snittad med.
Har sett på tv hur det går till och jag känner obehag bara av att se de ligga där bak ett skynke.
Först EDA:n som inte sätts som när man föder vanligt utan den sätts... usch jag kan inte ens skriva om den utan att  få rysningar så den hoppar jag över!!!
Sen ser de ut som att de ligger fastspända med armarna rakt utåt...
Avskärmningen tycker jag känns mest obehagligt, att man inte är "med" själv om själva krystningen och förlossningen. Några plockar ut bebisen från magen och jag känner ingenting.
Som tur är måste jag väl säga!!!
Men ändå...
Jag tycker det är svårt att förklara hur jag menar och hur jag känner inför en ev sån här sak.
Sen finns det en obeskrivlig oroskänsla till som jag inte kan göra nåt åt, hur mycket jag än vill.
Det finns inget annat i hela världen jag skulle önska i det ögonblicket när jag väl ligger där inne någonstans på sjukhuset, än att min älskade syster är med mig och Fidde.....
Det finns inget bättre stöd och ingen bättre syskonkärlek än det vi har, och det vi fick när Hanna föddes.
Jag vet så innerligt mycket att det kan hända det blir på ett annat sätt denna gången.
Alla minnen som kommer tillbaka för henne...
Kanske blir det som en terapi, ett sätt att kunna komma över tröskeln till det som väntar vara svårast.
Jag känner det som att jag "skäms" nästan lite för att vara gravid nu och ha bf så här 3 månader efter Emma skulle fyllt år. Det kommer jag aldrig ifrån. Den "varför-hände-det-just-nu-för-oss"-känslan. Vi skulle kanske väntat nåt år till???

Livet är en svår väg med många hinder jag måste passera för att komma vidare, och det känns som att framför mig finns det största hindret jag någonsin sett. Men jag måste försöka ta mig genom det på ett eller annat sätt, hur svårt och jobbigt det än är. Jag kan ju bara hoppas på att jag får lite hjälp på vägen...