Mitt I Livet...

Ända sen Hanna föddes sa jag ALDRIG mer att jag ska uppleva en sån här otrolig och traumatisk händelse igen.
Det är inte livet värt att riskera, speciellt inte när jag hade sprutfobi, smärtgräns som låg långt under noll, förlossningsskräck, rädsla för att föda en stor bebis, rädd för att spricka, rädd för att ev bli snittad, orolig för Fiddes oro och en hel del annat.
Allt som jag rabblat upp här - fick jag tyvärr uppleva. 
Det var mitt livs underbaraste upplevelse när Hanna kom ut och äntligen låg på min mage, men efteråt när jag tillslut låg på BB-avdelningen villa jag ALDRIG uppleva samma hemska sak en gång till, i hela mitt liv. Det fick räcka med en.

Nu är det så många på Hannas dagis som fått syskon och vi märker hur omtänksam, pussglad, kramig och lycklig hon är när hon är i närheten av en syskonbebis, och det har gjort så ont i mitt hjärta att se hur mycket hon själv skulle vilja ha ett syskon och att hon saknar ett barn att leka med när inte jag eller Fidde räcker till.

I mars gjorde jag ett gravtest som visade positivt och visst blev jag glad - först....
Men sen kom alla tankarna på en gång:
 "Åh vad kul för Hanna som ska bli storasyster och äntligen få en egen bebis, åh nej nu blir det kejsarsnitt, hur ska vi kunna berätta för Jossa och hennes familj, hur kommer dom känna mot oss nu när vi kommer bo så nära varandra, tänk om de tar avstånd för att inte dom fick behålla lilla Emma, hur ska vi orka med känslorna, tänk om jag dör denna gången av att bebisen är större än vad Hanna var, kan Fidde och Jossa vara med mig när jag snittas.. och tusen andra frågor susade förbi i samma stund jag satt på toa med stickan framför mig och tårarna rann längs med kinderna... eftersom jag inte visste hur jag ville göra.
Behålla eller inte, behålla eller inte...???

Efter en lång pratstund beslöt vi oss för att vi skulle se vad som händer och behålla det.
Går det inte, så blir det bara Hanna.

Vi berättade först för Hanna hemma hos mamma o pappa så att HON fick säga det till mamma o pappa.
Sen fick Jossa veta och jag hade en sån otrolig klump i magen innan Hanna berättade.
Hur skulle hon ta nyheten?
Vad skulle hon känna till oss nu?
Kommer vår så nära trygghet och systerskap kännas likadan, eller kommer den minska?
Magknipet släppte när hon sa att hon var så glad för vår skull...
Men jag känner ändå en ständig oro....

I vecka 12 åkte jag in på mvc och skrev in mig.
I vecka 13 gjorde vi ett ultraljud för att kolla om det verkligen fanns nåt liv där inne.
Någon dag efter så började jag känna fosterrörelser!!!

I vecka 14+3 trodde jag att fostervattnet gått och att det inte skulle bli nåt av graviditeten.
Jag vaknade och vände mig på sidan och kände hur det rann varmt vatten ner i sängen.
Undertiden gick jag ut på toa och det fortsatte rinna och Hanna trodde att jag kissade på mig.
Jag o Fidde kom in på ett gyn-undersökningsrum som där konstaterades att det var inte fostervattnet, utan en väldig massa slem, utblandat med lite urin och att slemprpppen var hel och fin.
Vi fick med oss två fina bilder på lilla bebisen som sprattlade inne i magen, och då blev vi lugna igen...