Jag låg i sängen och tänkte på en underlig sak som hänt mig o min familj på de senaste månaderna.

I DECEMBER på julafton körde jag o Fidde ner med BILEN I DIKET och trodde i det ögonblicket att både
hans och min sista stund var kommen, men vi klarade oss som tur var och vi chockades rejält båda två...

I JANUARI klarade jag till slut att ta mitt efterlängtade KÖRKORT... 
Samma månad några veckor senare köpte vi äntligen en NY BIL, 
inte världens snabbaste men vi kan komma dit vi vill...

I FEBRUARI blev vi äntligen HUSÄGARE...

I MARS fick vi veta att jag var GRAVID...


Det senaste beskedet var en fullkomlig lycka, dels av många orsaker och händelser sen Hannas förlossning -
samtidigt som det blev en stor chock, nervositet och oro eftersom det har hänt så många andra händelser sen innan.
Av det som jag anser räknas som LYCKA är att efter Hannas förlossning, varken ville eller vågade jag skaffa fler barn.
Jag höll på att mista livet den dagen, och ärligt talat är jag livrädd för att dö redan nu innan jag ens har levt halvtid...
Men Hannas längtan av ett syskon blev för stort och vi ville inte att hon skulle vara ensambarn för länge.

Plötsligt hände en enorm tragedi med min älskade systers familj som gjorde mig helknäckt.
Då var det precis som att min kropp bara sa NEJ, och då förstod jag att det skulle aldrig bli nåt av tanken.

Men så hände det till slut ändå och nu växer det ett hjärta i min mage.
Fast samtidigt kan jag ändå inte känna samma glädje, längtan och lycka som man brukar.
Allting kan hända.
Man vet aldrig.
Jag kan inte sluta tänka på vad som hände i somras i fjol.
Man tror att man är säker efter vissa veckor.
Men fan så fel man kan ha.
Så jävla orättvist så det skär i hjärtat.
Samtidigt som jag är så glad över att  "våga" bli gravid igen, så hatar jag det så mycket, att det finns inte.
Jag vill inte.
Jag vill inte.
Jag vill inte.
Tänk om man hade kunnat  "säkra" en graviditet så att ingenting går fel.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det hade kunnats göras i fjol.
Jag önskar att älskade syrran vågar, kan och vill hjälpa mig när det väl är dags för mig. 
Men det finns ingen garanti för en sån stor önskan.
Det finns inga svar nu.
Det får komma när det kommer.

Jag gör det för Hannas skull - och för vår med, såklart.
Men mest för Hanna.
Hon som ska bli storasyster.
Förhoppningsvis.