Mitt I Livet...

Nu ska jag o Fidde äntligen vara listade här på Tollarps vårdcentral.
Jag ringde och sa att jag tyckte det var konstigt att vi blev kallade till vaccination på två olika ställen och två olika dagar inne i Kristianstad, och inte här i byn där vi bor!!!
Men antagligen hade vi inte blivit inskrivna då vi sa till på samma gång vi listade Hanna o Filip.
Dålig koll på saker och ting, men man får väl skylla på att de har mycket att göra...
Ja ja, nu är det klart iallafall så nu ska vi båda få sprutan här på tisdag och jag hoppas den inte gör ont!


Fast å andra sidan kommer jag ihåg när jag tog Havrixsprutan så sa jag efteråt att jag tar hellre tio vaccinationer - än 5 blodprover i armen, så det lär väl bara bli att vrida huvudet åt sidan och glo på nåt annat. Hoppas att ingen sitter intill med nålen på väg in i armen för då blir jag nog vimsig i skallen och trillar av stolen. Det är rena helvetet att ha sån fobi för sprutor som jag har.
Beskrivningen hur det är för mig när det gäller en spruta vare sig det gäller blodprov eller vaccination - är typ att jag blir alldeles kallsvettig i händerna, jag känner en obehaglig frusenhet längs ryggen, hjärtslagen blir kraftigare och det känns konstigt i magen som inte går att beskriva. 
Fast jag tagit så många sprutor i mitt liv så finns ändå rädslan, nervositeten, obehaget kvar och det trycker på som en jäkla finne på ballen som aldrig vill spricka. (Nää jag har aldrig haft en finne på ballen men jag kan tänka mig hur det skulle kunna kännas)
Det jag tycker är obehagligt och som jag har tänkt efter vad det kan grunda sig på, är nog själva STICKET, i det ögonblick då den sylvassa nålen tränger genom hudskiktet och träffar varenda liten känselcell i min hud. 
Ett tag var rädslan för "det onda" så pass starkt att jag använde EMLA-kräm för att bedöva huden där jag skulle bli stucken.
Det hjälpte faktiskt!!!
Fast skulle jag frågat om det nu för tiden hade det nog bara varit pinsamt.
Tjej.
33 år.
Bedöva huden.
För en spruta.
Tillåt oss skratta.
Haha.
Haha.