Mitt I Livet...

Eftersom jag inte själv kommer ihåg så mycket av dagarna innan och under sjukhusvistelsen, så har jag lånat några rader från älskade syster, som så fint beskrivit hur allting var och några rader från förlossningsjournalen...

Eftersom jag har en immunisering i mitt blod så ville inte läkaren Christel Åkerman att jag skulle gå över tiden, utan ringde på måndagen den 5/10 och sa att jag skulle sättas igång imorgon (tisdag) i vecka 37+2.
Jag darrade som ett asplöv eftersom jag trodde inte att det skulle bli så tidigt. Själv hade jag en liten tanke på torsdagen eller fredagen...
Direkt efteråt ringde jag Fidde och berättade och jag fick en smärre chock eftersom vi inte köpt allt man ska ha med sig.
Körde nervös bort till syrran för att berätta att i morgon 6:e oktober var det dags...
Jag hann sätta mig i soffan och berätta att jag skulle sättas igång i morgon kl 08.30, sen grät vi båda två i varandras armar av oro, nervositet, spänning, och en del glädje med för att nu visste vi vilken dag det var dags att åka in. Hanna fick vara hos dagiskompisen L och sova över tills vi var hemma igen.


Den 6:e oktober har jag namnsdag och tyckte det kunde varit ganska häftigt om bebisen kom just den dagen!!!

Tisdag 6:e oktober
"Jag o Fidde körde till Jossa och hämtade henne lite efter halv åtta på morgonen.
Mitt hjärta slog så fort eftersom jag inte visste hur hon kände det.
Samtidigt som hon såg lugn ut, var hon säkert på helspänn just då.
När vi parkerade på akuten dunkade mitt hjärta rätt hårt, både för systers skull och för min egen oro.
Anmälde oss i kassan och åkte upp till förlossningen.
Oron för att inte syster skulle få följa med, tog fart och det blev som jag trodde - att hon till en början inte fick följa med. Men då sa jag att det är redan bestämt att hon SKULLE vara med för att jag fått det bekräftat i min journal, och sen var det inga problem.

Under hela tiden vi gick till "vårt rum" visste jag att det skulle bli otroligt svårt och jobbigt för Jossa men att jag skulle försöka stötta och hjälpa henne så fort jag såg att hon mådde dåligt av sina minnen.
Vi kom in på ett rum och ställde ner vår packning och en stund senare såg jag Jossa stå borta vid fönstret och titta ut. Jag kände på mig att hon var ledsen och gick bort för att ge en sån otroligt ledsen men en tröstande kram. Fidde kände också att känslorna vällde över och gick bort till oss för en liten stund tillsammmans...

Jag fick ett CTG på magen och först hördes det inget och jag blev skitorolig och kollade på Fidde. Kände direkt oron från Jossa men vågade inte titta på henne. Sen flyttade hon ploppen och då hörde vi de efterlängtade små snabba galopperande hjärtslagen!!!

Efter en stund blir jag undersökt och jag är öppen 2-3 cm och huvudet är fortfarande ruckbart och kollar med ett UL hur det ligger. Jag ser att de blir lite fundersamma, och förvånande säger hon att bebisen har vänt sig och att det var rumpan hon kände och inte huvudet!!!
Jag fick panik och tänkte på alla de scener jag sett från tv där de vänder bebisen och det såg inte så skönt ut.
Vi blev lämnade ifred för att smälta det vi nyss hörde men jag blir så ledsen och fattar inte hur det kunde gått till.
På lördagen då hon kollade det så var huvudet nere...
Bebisen hade inte vänt sig helt om, utan låg som tur var på tvären. Men ändå...
Precis när de skulle starta vändningen och jag förberett mig - gick brandlarmet!!!
Why not???
Efter 20 minuter kom de in igen o sa att det inte var nåt.
(Fick reda på sen att det varit en utländsk tjej som skulle tryckt på knappen för "hjälp" men tryckt på Larm istället!!!) Lär dig LÄSA för fan...
De började massera magen och eftersom jag spänt mig så mycket inför vändningen, skulle jag bara ta några djupa andetag och lugna ner mig. Men då fick jag panik och började storböla.
Bebisen vändes med lätthet baklänges för det var den kortaste vägen, enligt läkaren C.Å, men för mig var det precis som att de vänt ut och in på hela magen och tarmarna.
Jag fick ett dropp som skulle starta värkarna och en Propess eller som de kallade den, Tepåse, sattes in vid livmodertappen för att den skulle mjukas upp. Gjorde den ingen nytta så skulle jag snittas dagen efter.
Jag hade fastat hela dagen eftersom jag var "inställd" på att få Kejsarsnitt och när klockan närmade sig 23 hade värkstimulerande droppet inte gjort nån nytta så det togs bort. DÅ FICK JAG ÄTA!!!
Tjoohooo!!!
Det var den godaste maten jag ätit på länge fast det bara var mackor, yoghurt och chokladmjölk.
Men jag N J Ö T...



Onsdag 7/10
Barnmorskan Erica Ahlgren går på sitt skift kl 07 och hon kommer in för att känna så bebisen fortfarande hade huvudet neråt. Det var det med och jag blev så lättad. Det jobbigaste var att det kändes som att ingenting hände, och att de bara tog en massa CTG hela tiden för att de inte visste vad de skulle göra med mig, men så var det ju inte... Det var ju för bebisens bästa iom de inte visste hur allvarligt det nu var med blodet.
Jossa kör hem för att hämta Hanna på dagis och fräscha upp sig lite hemma innan hon skulle lämna Hanna hos mamma på hennes dagis. Hon skulle få sova hos mamma o pappa resten av tiden vi var på sjukhuset. 

Vi hade fått ett nytt och större rum med en egen toalett och dusch, som jag bett om i f-brevet.
Ibland gick vi in i tv-rummet för det var så jobbigt att bara ligga i sängen och vänta ut tiden med CTG-bandet som togs så ofta. Sen fick jag så ont i svanskotan att jag var tvungen att upp o gå, för att ligga länge i en förlossningssäng är inte det skönaste och bekvämaste precis.
Jag fick några starkt kännbara värkar, men de kunde jag otroligt nog "tänka bort" genom att titta på tv:n.
Denna natten fick jag sova utan CTG-remsan runt magen.
De kom bara in med en liten apparat varannan/var tredje timme och checkade hjärtslagen.
Gick in och la mig i sängen och var allmänt ledsen och uppgiven för att inget hände.
Vid 22.30 kommer jag o läkaren överens om att ta hål på hinnorna under morgondagen och få värkstimulerande dropp, men händer det ingenting fram till kl 20.00 så skulle jag bli snittad någongång på förmiddagen, dagen efter. 
Jag blir undersökt och är nu öppen 3 ynka cm.
Eftersom vi varit i sjukhusmiljön så många timmar så fick man nog en liten knäpp där inne. Jossa tog några kort på mig när jag var som tröttast och flippade ut och började dansa med - eh... droppstativet samtidigt som Jossa sjöng "-Ont det gör ont..." hahaha!!!!




"-Ont det gör ont, men jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van...."!



 Torsdag 8/10
Jag bestämde mig för att skippa frullen fram tills att jag pratat med läkaren om det skulle bli kejsarsnitt eller inte. Ganska jobbigt i vanliga fall att inte äta, men i detta läget var jag inte särskilt hungrig.
BM berättade hur hinnsprängningen skulle gå till och att de skulle trycka neråt på magen för att inte bebisen skulle åka uppåt igen. Risken för att navelsträngen skulle komma före huvudet ville vi inte vara med om...
13.00 bestämde jag mig för att de skulle få ta hål på hinnorna men att det skulle ske på direkten.
Tyvärr satt läkaren som skulle göra ingreppet, och åt lunch.
Fidde sa:
"-Då får hon ta och släppa fiskpinnen!!!"
Shit vad vi skrattade...

Några minuter senare kommer läkaren Ann-Christin Agnroth in och jag får nästan knipa käft så hårt jag kunde av skratt, för hon luktade på lång väg FISKGRATÄNG MED DILL!!!!!! 
Jag la mig i sängen men jag var noga med att kolla allting de skulle använda så jag kunde känna mig lugn.
Det kändes absolut ingenting, mer än att jag fick en varm vätska rinnandes på ena skinkan och ner mot foten. De tryckte på magen så bebisen skulle komma längre ner. En skalpelektrod sattes fast i huvudet på bebisen och sen sattes resten fast på insidan på ena låret.
En annan mycket trevlig och ung BM, Kristina Biel tar över passet och jag får värkstimulerande dropp insatt.

Jossa och Fidde turades om att ringa o informera mamma om vad som hände varje gång det beslöts något. Men det bästa samtalet var när Jossa ringde mamma och hon frågade om vi ville ha RIKTIG mat! Jisses vad det började suga i mattarmen just då och alla möjliga sorters feta, slafsiga, icke-nyttiga rätter dök upp i huvudet. Till sist bestämde vi oss alla tre för KEBEBTALLRIK med stark och vitlökssås!!! 

Efter en halvtimme gick Fidde och Jossa ner för att hämta maten och så fick Hanna träffa Fidde.
Jossa skrev att just då såg hon att båda två grät när Hanna sprang mot honom...
Herregud vad gott det var!!!
Första gaffeln man stoppade in i munnen och man kände alla de underbara, fantastiska, och otroligt goda kryddorna man inte smakat på länge.




TUSEN TACK mamma!!!
Love you... 

Fidde hade inte tagit med sig extra kläder till ombyte så han kände för att köra hem till Pa och ta en välbehövlig dusch, och prata av sig lite hos honom. Skönt att han bor så nära!
 

Klockan 16 går jag, Fidde och Jossa in i tv-rummet för att kolla på tv en stund och för att komma bort från vårt rum.
Fidde ångrar sig och går tillbaka för att vila.
En kvart senare får jag en ganska lång och stark värk och jag lutar mig bakåt i soffan och försöker koncentrera mig på att "andas ut värken".
På 10 minuter har jag två sammandragningar och jag får droppet höjt till 75ml/h.
Under nästkommande kvart fick jag 4 starka och intensiva värkar som gjorde fruktansvärt ont så syrran ringde på BM och sa till. Vi fick gå in på rummet och precis när jag var vid sängen, fick jag en sån värk till. En läkare kallades in för att kolla läget. 
Jag kommer ihåg att jag hade så ont och fick testa en akupunkturnål som de fäste i huvudet, men jag fick bara ont av den så de tog bort den igen.
Precis när värken tagit slut hör jag att låten "Tears In Heaven" spelas på radion och då blev det för mycket för mig eftersom jag såg att Jossa gick ut... Jag ville bara krama om henne, men kunde inte. Jag tror att det var meningen på ett sätt, att vi hörde den låten just då...

När Jossa kommit in igen känner bm att jag öppnat mig 5-6 cm och jag hör med ett öra att det börjar bli dags att ta fram förlossningssakerna.
Då tänker jag på "Madicken" då pappan tjatar på bm:"-Det har börjat frun... men herregud det har börjat!!!"

18.24 börjar krystvärkarna på riktigt.
Jag ville inte ha EDA utan försöka klara mig på bara lustgasen och det hade jag sagt till om innan.
Fidde o Jossa förvarnade mig om när jag började få värkar så jag kunde börja andas i masken i tid. Men ett tag behövde jag andas så mycket att det kändes som jag inte fick luft. Då sa bm till mig att jag skulle inte bry mig om masken utan andas utan den, samtidigt som jag skulle andas och flåsa fort som en svettig hund. 
Jag tog i och kryste allt vad jag kunde och kände riktigt hur bebisen kom längre ner. Jag gjorde faktiskt det! Sen kom nästa krystvärk och jag tog i en gång till och den gången brände det och då kändes det precis som att någon höll en tändare mot underlivet, för det gjorde så infernaliskt ont så det var inte sant. Där trodde jag att bebisen hade fastnat och att jag skulle behöva gå genom samma helvete då Hanna fastnat då de fick hjälpa till att lägga sig på magen och "klämma ut" henne. Tre krystvärkar till sen kom bebisen äntligen ut och kom upp på min mage. I det ögonblicket trodde inte jag att det var bebisen som låg där, utan att det verkligen var en BM som hängde lite.



Jag kom liksom in i en konstig stillblick och bara stirrade upp i taket för allting hade gått så fort. Jag fattade ingenting när jag hörde hur glada alla var runt om mig. Sen föll min blick på älskade syster och jag såg att hon log samtidigt som hon grät, då hörde jag ett bebisskrik och fattade att det var verkligen BEBISEN som låg på min mage och ingen annan. 
Vårt mirakel hade fötts.
 En POJKE.    
Hanna hade äntligen blivit storasyster som hon längtat efter!!!

En stund senare fasade jag för moderkakan.
Skulle den komma ut - eller fastna?
Rätt som det var fick jag en stark värk till och jag kände nåt varmt, geléaktigt som klämdes ut.
Det var moderkakan som kom ut HEL!!!
Jag blev så glad och lättad och då släppte all oro och jag kände att detta var helt otroligt.
Fidde frågade Jossa om hon ville klippa navelsträngen och det ville hon.
Ett stygn behövde jag och jag förlorade bara 500 ml denna gången som räknas till det normala.
Efter jag tagit en skön och välbehövd dusch kände jag mig hur pigg som helst och fattade inte att jag "precis" varit med om en förlossning - och mådde så bra???
Då kom den fina "Grattisbrickan" in, och bara synen av den, fick mina tårar att komma fram igen.
Det fick jag inte vara med om då Hanna föddes, så det kändes så stort för mig.




Jag som har sån otrolig låg smärtgräns som jag tror finns någonstans nere i Kina, hade klarat av att föda fram en bebis som vägde 4000 g och var 51 cm lång - UTAN BEDÖVNING!
Det kan jag säga att jag känner mig extra stolt över.