Mitt I Livet...

Jag kommer ihåg hur jag gick in i rummet där en man i vit rock tog i hand och presenterade sig för mig. Jag tänkte: "Att jobba här och se ut som han gör, det går inte ihop!!!" Hans assistent gick fram och det enda mina ögon fastnade på var hennes stela kinder och de enorma knallröda läpparna som såg så onaturliga ut, då hon sa sitt namn. Mannen visade mig en bibba bilder och foto på förvandlingarna han gjort på folk som varit missnöjda med någonting på sin kropp. Jag såg både "före-" och "efter-bilder" och en del av dom var riktigt bra. Efter att jag studerat bilderna noga frågade han mig om jag hade gjort några val. Visst fanns det en del, men jag var ändå lite osäker på om jag skulle våga lägga mig där på bordet med en karta av tuschpenna på min kropp, bli nersövd med narkos, få tejp för ögonen och ha en massa slangar i halsen...  Tänk om inte sömnmedlet verkar??? Tänk om jag blundar och inte kan se nåt, men h-ö-r allt de säger och pratar om... 

Då blev jag avbruten och hör doktorn säger till mig att han tänkte berätta och komma med förslag på vad han tycker att jag skulle förbättrat på. Hakan skulle förfinas till en lite mer spetsig form för nu såg den lite maskulin ut med den lilla gropen i mitten - så som killar egentligen vill ha, plus att den påminde om två eller möjligen tre när jag tittade neråt. Det var ögonlocken som började hänga ner och drog ner min fina färg på ögonen. Det var "arga-vecken" mellan ögonen som skulle slätas ut. Jag hade börjat få "gäddhäng" under överarmarna och det passade inte på en tjej i min ålder alla redan. 

Det enda jag hör och tänker på är att han tänker: "JAG VILL ÅT DINA PENGAR OCH RUINERA DIG, JAG VILL ÅT DINA PENGAR OCH RUINERA DIG" och ser mig själv ligga där på operationsbordet och bli helt förvriden och lika stram i nyllet som den där fula kärringen jag hälsade på när jag kom in. Fick en rysning genom kroppen och kände hur blodet sakta försvann från ådrorna i armarna då jag såg en nyopererad sak komma utrullandes från ett rum. Det enda man såg var ett par blålila svullna ögonliknande utbuktningar och ett vitt bandage runt hela huvudet. Kroppen låg där stel i sängen, inlindad i vitt bandage och såg mest ut att vara mer som en död mumie än än knappt halvt levande och nyopererad person. 

Jag såg mig själv komma utrullandes, likt ett sånt gipspaket och tänkte: Tänk om jag inte känner igen mig själv efteråt? Eller nån annan? Hanna skulle inte känna igen mig och kanske bli rädd? Nej fy fan alltså. Jag som hatar att ta en massa tabletter skulle aldrig klara av att tro att någon som ska skära bort mitt skinn och spruta in nåt konstgjort för att jag ska se yngre och finare ut. Denna självförnekelse till att man inte duger som man är skapad till, överlåter jag till de som har dåligt självförtroende och som vill ha en massa konstgjorda preparat i sin kropp - och det frivilligt. Punga ut med en massa kosing för att efter några år se ut som dessa fula och onaturliga exempel. 

Pamela Anderson



Victoria Principal,

Jocelyn Wildenstein



Priscilla Presley 

 


Sen ringde mobilen och jag vaknade lycklig av att jag är den jag fortfarande är och ser ut som jag gör, och alla som redan vet vem jag är - känner fortfarande igen mig!!!!!!!!!!