... har varit riktigt jobbig idag.
Det känns som att lilltösen förbereder sig för att komma ut nu i den närmsta veckan eller i kanske nästa.
Det gör fruktansvärt ont då jag får sammandragningar och magen blir stenhård nu.
Kommer inte ihåg att jag hade så här när jag väntade Filip, så det känns verkligen annorlunda nu.
På nåt sätt är det som att Filip känner av att det kommer hända nåt för han är så klängig hela tiden och vill upp hos mig bara efter en liten stund han varit på golvet och lekt. 
Innan kunde han sitta kvar hur länge som helst i ca 20-25 minuter men nu hinner det knappt gå 7...
Han var inte uppe hos Fidde så mycket när han var hemma, så jag vet inte varför han är så nu?

Samtidigt som jag tycker det är häftigt att vara gravid så här tätt inpå Filip med bara 11 månaders skillnad, så är det en väldigt tung och jobbig börda som tar mycket kraft från mig.
Jag hör mig själv säga "Jag orkar tyvärr inte mer..." hur många gånger som helst på en dag. 
Jag skulle gärna vilja orka leka mer med Hanna, för hon behöver den där speciella "mamma-dottergemenskapen" som vi inte haft på länge, så hon har bara haft en intensiv "pappa-dottergemenskap" med Fidde en jättelång tid nu. 
Men det hoppas jag på att det kommer sen igen...

Försöken till att leka alla tre om vi tex sitter på golvet och leker med en boll eller nån annan leksak, funkar - en stund, sen får jag ont i höften, ryggen och svanken, och måste resa mig upp och då kan man ju inte fortsätta med den leken.
Memory med djur brukar också funka bra en stund.
Men Filip har ingen ro att sitta stilla så länge som vi behöver så då får man ge honom majskrokar att mumsa på eller en leksak som han slänger ner på golvet hela tiden så vi får plocka upp och då tycker Hanna det är tråkigt...
Men när jag inte kan gömma mig så bra på kurragömma - för jag syns ju rätt tydligt överallt, eller inte orkar cykla en lång runda för det är också tungt för magen, så kan jag se hennes besvikenhet och frustration på att hon måste vänta tills Fidde kommer hem så han kan göra det jag inte kan....

Jag känner att jag behöver verkligen ha den hjälpen av Fidde med Filip som han ger här hemma, fram tills förlossningen, för det lilla minsta jag känner av nån form av fysisk eller tom psykisk stress, känner ju lilltjejen av det och kan bli hyperstressad av min inre stress.
Och resultatet av det vet vi hur det kan sluta...

Får se hur det går på torsdag hos läkaren i Lund.
Hoppas hoppas hoppas på en som är snäll och förstår mitt behov...