Mitt I Livet...

Hanna skulle bli vaccinerad idag kl halv fyra mot difteri, kikhosta, stelkramp och polio.
Fidde skulle ju följa med henne som det var bestämt igår.
Men det kom ett litet hinder ivägen och jag fick lite panik vem som skulle följa med henne.
Ringde syrran först men Eric skulle spela boll så hon kunde inte.
Shit... vem kunde jag nu höra med?
Gick upp på ovanvåningen och satte Filip på golvet och gick ut på balkongen.
Ringde till kära vännen Rita och berättade med mycket andfådd röst om mitt lilla problem.
Gissa om en sten släpptes från bröstet när hon ville följa med!!!

Vi gick bort till bvc där Rita och Olivia väntade på oss i väntrummet.
Jag och Filip väntade där medan Hanna följde med Christina, Rita o Olivia in för att få sprutan.
Efter ett tag hörde jag hur Hanna skrek till och trodde att det var klart och förundrades över att det var så stor skillnad sen igår, men de kom inte ut.
Efter ytterligare ett tag ställde jag mig utanför dörröppningen till väntrummet för att höra hur det gick.
Då kom Christina ut och sa att det har inte funkat att ge henne sprutan för hon är så stark och motsträvig.
Hon berömde mig för mitt försök igår och sa att jag gjorde helt rätt i att ta med någon annan idag, men de behövde nog en till...
Jag sa att de får ta in så många de vill för hon var tvungen att få den idag.

Efter ännu ett tag kom den andra medhjälparen Anki, in till mig och sa att det gick inte.
Hanna var sååå stark och de ville inte göra nåt när hon skrek och protesterade så mycket.
Anki frågade mig om de fick lov att hålla fast henne, och det var ju klart att de fick.
De hade inget val.
Jag vet att det låter hemskt, men jag hade inte heller nåt val.
Jag vågade inte och FICK inte låta henne sitta i mitt knä och riskera att hon skadat mig på nåt sätt på magen.
En början på ett gallskrik hördes och jag höll för öronen för det skar i mammahjärtat på mig när jag hörde henne skrika så hopplöst förtvivlat...

Sen öppnades dörren och hon kom ut.
Sa med vanlig röst:
"- Hej, nu har jag fått sprutan!" och visade plåstret.
Jag frågade henne om det VERKLIGEN gjorde så fruktansvärt ont???
Hon skrek ju lika högt som förra gången.
Men det tyckte hon och det är ju klart, spänner man sig så, så gör det nog rätt ont!

- SUPERSTORT TACK än en gång snälla Rita, för att Du följde med och hjälpte mig idag!!!!!
En vän som Du - är jag väldigt tacksam över att ha...♥
Kram...