Igårkväll ringde det på hemtelefonen och Fidde svarade. Han sa inte så mycket utan sa att personen kunde prata med henne själv.
Jag var på väg att ta telefonen, men då ger Fidde Hanna den istället.
Det var mamma som undrade om hon ville sova över hos dom nu tillsammans med Eric o Elias innan de börjar jobba igen.
Hanna var inte sen med att säga JAA!!!
Hon pratade om att hon skulle göra "hemligheten", som hon haft ett bra tag, nu med då tyckte jag.
Undrar vad det kan vara för nåt???

I morse när hon vaknade frågade hon vad hon skulle packa ner i sin väska.
Men först skulle hon ju få sin spruta..hrmmm..... 
(Se nästa inlägg)
När vi kom hem igen, en timme senare, var det dags för lunch.
Köttbullar & mackisar.
SEN kunde hon äntligen packa väskan!!!!
Dockan, tandborsten, trosor, tröja, NDS och sladden, om nu batteriet skulle ta slut haha!!!

Hon ville cykla lite - tills de kom, så jag satte mig med Filip på en pall ute vid vägen och tittade när hon cyklade fram o tillbaka en, två, tre....ttiofem gånger, sen stannade hon och sa:
"- Jag tror inte att dom kommer idag... nu har jag cyklat här så mycket med de kommer aldrig!!"
Hon ringde och frågade var de var och nu var det bara tio minuter kvar sen var de här.
"- Jag cyklar igen!" sa hon.
Sen såg vi bilen och hon sa hejdå till mig redan då.
In med cykeln, av med hjälmen och hämta väskan, SEN kunde hon säga hejdå...!!!

Nu har Fidde precis lagt Filip.
Vi pratade om det nu när vi drack en kopp kaffe, att det har varit en sån välbehövlig avlastning för mig nu när han varit hemma dessa 4 veckor, som dessvärre snart är slut.
Hade varit skönt att ha honom hemma några veckor till eftersom det gör såå in i h-e ont i höften och det blir ju inte bättre av att jag måste lyfta upp Filip ibland med.
När det är som värst känns det precis som att det sitter knivar snett instuckna i höften som man vrider om för att plåga offret ännu mer.
Vänsterbenet viker sig av smärtan och jag känner mig som en skruttig gammal 90-åring som lider av benskörhet.