Mitt I Livet...

Idag skulle Filip få sin första spruta som var uppdelat i två sprutor, för de fick inte blanda allt vaccin i en dos, och det var en mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, hjärnhinne- och struplocksinflammation och en mot Pneumokocker.

Han hade ätit en timme innan vi skulle dit och höll på att somna precis när jag skulle ta upp honom på bvc. Lugnet höll i sig tills vi kom in på rummet då Hanna sa ledset att hon ville inte alls ta sprutan och så började hon gråta när jag kramade om henne och berättade varför hon behövde den. Då satte Filip igång med sitt skrikande - och var inte tyst en sekund. Hanna började gråta ännu mer, gömde sig bakom mina ben och sen under bordet. Jag var lite sådär överdoserat och kraftigt svettig och kände hur det rann längs ryggen... Lite jobbig sits där att försöka intala Hanna att det GÖR ONT i en sekund, och tittar hon på sprutan så gör det automatiskt ännu mer ont. Filip fortsatte skrika och då fick han sina sprutor liggandes på skötbordet för jag ville inte se på, medan Hanna satt i mitt knä och vände huvudet mot Filip OCH SÅG SPRUTAN!!! 
  

Då grät hon ännu mer... 
När Filip äntligen hade somnat och det gjorde han nästan meddetsamma (han var övertrött) i vagnen som vi fick köra in och lägga han i, tog det pinsamt nog 20 minuter av totalvägran från Hanna innan bvc-sköterskan blev tvungen att ge henne sprutan så snabbt hon någonsin kunde, medan jag skulle hålla fast hennes arm så hon inte rörde den. Då gav Hanna till ett sånt djävulskt skrik som jag nog aldrig hört henne skrika nångång. Då slog det lock för mina och sköterskans öron. Sen sprack det för mig och mina tårar började rinna. Jag tyckte det var såå hemskt alltihop med först Filip, sen Hanna som dessutom blev fasthållen medan hon fick det hon var så rädd för. Jag kunde inte hjälpa det. När jag själv har sån rädsla för nålar och samtidigt ska försöka vara så "duktig" att förklara hur hon ska göra för att det inte ska kännas så mycket, då är det inte långt till mina tårar när jag ser hur rädd Hanna är när hon sitter där i mitt knä och jag minns hur det var för mig...   
 
När allt var klart sa sköterskan till henne att hon skulle få välja något ur en burk.
Då vände hon sig mot mig och viskade:
"- Det gjorde inte ont egentligen!"

Jag hade ju visserligen sagt till innan att hon fick skrika hur högt hon ville...men detta var till att ta i...

Sen pratade hon helt vanligt utan gråt i rösten, lite snyftande hördes men det var också allt. Hon kollade i burken och valde först ett klistemärke som glittrade, sen sa hon:
"- Jag måste nog ta ett till och det ska Filip ha, för han kan inte ta själv, och sen fick han ju TVÅ sprutor!!!"   

När vi skulle gå, mötte vi två sköterskor och då var Hanna snabb med att berätta att hon hade minsann fått en spruta i armen. De frågade lika snabbt tillbaka om det var hon som skrek så högt?
"- Ja... för mamma hade sagt att jag FICK skrika!"