Tänk om jag hade vetat vad som skulle hända i morse...
Då hade jag själv lyft upp Filip...
Men ibland kan man tyvärr inte förutse händelser i förväg...

Hanna, jag o Filip hade vaknat och vi satt och skojade med Filip som satt i sin säng och skrattade.
Jag skulle byta blöja på Filip och Hanna frågade om hon fick lyfta upp honom som hon brukar.
Jag satt intill och såg när hon tog tag under hans armar. 
Först gick det bra - men plötsligt började hon gallskrika att hon inte kunde röra på nacken och huvudet och blev alldeles stel i kroppen....
Hon satte sig ner i sängen och grät riktigt hjärtskärande och då blev jag rädd.
Samtidigt börjar Filip med gråta för att Hanna gråter och jag insåg att hon antagligen hade sträckt sig när hon skulle lyfta upp Filip från sin säng.
Hon slutade inte gråta och skrek hela tiden att det gör ont och att hon inte kan röra huvudet.
Paniken började växa så smått inom mig över vad jag skulle göra.
Tänkte alla möjliga tankar just då, om jag skulle behöva köra henne till vårdcentralen i Degeberga - hur fan skulle JAG få in henne i bilen??? Tänk om skadan blir värre??? Det går aldrig...
Var tvungen att ringa mamma, som satt hos frissan, och höra vad jag skulle göra.
Vi hade inte ätit frukost nån av oss och Filip började bli hungrig.
Jag sa till Hanna att jag måste göra gröt till Filip, men det fick jag inte.
Jag fick inte lämna henne själv där i sovrummet.
Hjälpte henne att lägga sig ner i sängen och skulle massera där hon hade ont.
Men det fick jag inte heller och hon grät igen.
Filip skrek ännu mer han med och ännu högre.
Jag fick ont i magen och tänkte att jag får inte stressa upp mig nu så lilltjejen mår dåligt...
Hanna grät och sa att det gjorde så ont på henne.
Jag ringde Fidde och sa vad som hänt.
Jag kände hur svetten trängde fram både i pannan och längs med ryggen och jag visste varken in eller ut.
Då brast det för mig och jag var tvungen att ringa till älskade syster...♥
Jag tror knappt att Stefan hörde vad jag sa för ett ögonblick.
Uppspelt, orolig och nervös som fan försökte jag säga vad som hänt.
Supersnälla-supersyrran körde hit och hjälpte mig ur kaoset så jag kunde samla mig igen.
Hon fick vara min sekreterare och ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de sa.
De sa att vi skulle ringa till närmaste vc och höra vidare där.
Jossa ringde till Degeberga och sa som det var.
De på vc sa att hon skulle ligga kvar i sängen, ha en halsduk runt nacken som stöd och ta en alvedon, sen skulle vi höra av oss igen till lunch.
Vid denna tiden var klockan 8.30.
Skulle Hanna ligga kvar i sängen så stilla i 3½ timme?????
Eller hur!
Älskade mamma♥ kom också hit och gav Hanna mer trygghet.
Medan jag gjorde gröt til Filip hörde jag långt borta hur de pratade med nån om vad som hänt.
Fidde var på väg hem med bussen och jag hörde att mamma sa att det skulle komma en ambulans och hämta Hanna och sätta stödkrage fallifall det skulle vara nåt.
Vi fick inte köra henne in till sjukhuset själva.
Jag började packa Filips väska med de grejer jag kom på att ta med, om vi skulle bli där länge på sjukhuset.
Vi satt hos Hanna och frågade henne om hon tyckte det skulle bli spännande att åka ambulans???
Hon ville ha sin docka med sig som trygghet, och såklart fick hon det.
Mamma hämtade Fidde vid busshållplatsen vid sporthallen och efter en liten stund kom ambulansen.
Ambulanskillarna Anders och Mårten gick in och pratade med Hanna och så fick hon berätta vad som hänt.
Hon sa att hon hade simmat igår och att hon hade haft öroninflammation innan m.m.m.m...
Anders kände lite försiktigt i nacken och sa att det gör R-I-K-T-I-G-T ont när man har sträckt nackmuskeln och så länge hon spänner sig så känns det inget, men sen när hon slappnar av så gör det skitont igen.
Det var inte så konstigt att hon hade ont upp i huvudet, för Anders sa att muskeln går från örat, ner till kotorna i nacken och så upp i huvudet.
Men det var inte någon större fara, för de kollade att hon kunde röra på tårna och då satte de ingen krage på henne.
Efter ett tag hade hon slappnat av och inte tänkt på det onda, och så kunde hon t om sätta sig upp och få på en klänning. 

Hon bars ut till ambulansen och tyckte det var spännande.
Men hon sa att hon frös och ville ha lakanet på sig...
  

Ida skulle också sitta fastspänd för hon hade brutit bägge benen
och skadat sin ena arm, så då fick de sätta ett bälte till...


"-Nu sitter vi säkert!!!"


Jag åkte med henne i ambulansen, medan Fidde och Filip körde in med bilen.
Vi kom direkt in på akutens vänthall och väntade på Fidde o Filip.
När de kom så stannade han kvar hos Hanna medan jag gick ut med Filip i vagnen.
Tiden gick väl rätt fort ändå, men när man bara väntar utan att veta nåt så tycker man att tiden står still. 
En ortoped kollade på Hannas nacke och kände så hon inte hade fått en större skada.
Hon fick smärtstillande och äta lite innan de kom ut en stund till oss i akutmottagningen.

Efter en stund skulle de in igen och göra en extra koll när alvedonen verkat.
Allt såg bra ut och vi kunde åka hem igen då kl var 13...

Hon fick ett halsband med fina berlocker för att hon varit så duktig.



Hon fick en fin nalle med, när hon åkte in i ambulansen som hon först inte ville ha,
för hon hade sagt att hon har ju sin IDA med sig, men sen ville hon ha den ändå!!!


Ja jisses... detta var en dag som Hanna förmodligen aldrig glömmer...
Hon sa att hon ska aldrig mer lyfta upp Filip från sin säng. 
Men detta kan hända vuxna med om man inte har rätt lyftteknik.
Och det gäller inte bara när man ska lyfta ett barn.
Det gäller allt som är tungt!!!!
Rak i ryggen, böjda knän och med föremålet så nära kroppen som möjligt...

Tänk om vi gjort som de sa på vårdcentralen - låtit henne ligga kvar med alvedon och en jäkla halsduk runt nacken!!! 
Jag ska fanimej ringa dit i morgon och säga att hon fick åka in med ambulans och att de som körde henne in sa att de tycker det är skamligt att bara säga en sån sak, om att ligga stilla så länge o ta alvedon, speciellt när det gäller ett barn!!!

Usch för vårdcentralen!!!!!!!