Halv sju vaknade jag plötsligt av att jag drömt att jag var någonstans där någon berättade att Emma skulle få en kusinängel.
Jag kände obehagskänslor och fattade inte varför jag drömt nåt sånt.
Vände mig om och råkade komma för långt över på ena sidan och det visste jag att lilltjejen inte brukar tycka om och buffar tillbaka.
Men ingenting hände.
Jag vände på mig igen till ryggläge och låg så en stund.
Sen efter ett tag tyckte jag att det var lite väl stilla i magen.
Fast jag vände och vred på mig och buffade så fick jag inget gensvar.
Väckte Fidde och sa som det var.
Han sa att hon sover nog bara djupare än vanligt.
Men jag kände ingen ro.
Jag gick upp, drack sprite och satte mig i fåtöljen och kunde "flytta" runt henne huvud eller rumpa eller vad det nu var, utan att nåt hände.
Inga tecken på att hon vaknade till om hon nu sov så hårt som Fidde sa.
DÅ började paniken sakta krypa hos mig.
Jag kände att jag behövde åka in till förlossningen och kolla.
Fidde frågade om det var tvunget att åka in och om alla skulle följa med.
Jag spände ögonen i honom och väste att "-JAG SKA IN NU, för jag känner på mig att det är inte som det ska.
Hanna frågade varför jag var uppe och tog på mig kläderna så tidigt. 
Först visste jag inte vad jag skulle säga, med sa att vi ska till sjukhuset och kolla så att lillasyster mår bra.
Vi kom in på den nya, fina och uppfräschade förlossningsavdelningen och jag fick en barnmorska som jag kände igen sen i fjol, den supertrevliga Kristina Biel, och hon kände igen mig också så fort hon såg mig!!!
Hon sa att det var ju en liten speciell förlossning i fjol och hon kom ihåg att Jossa var med som stöd och klarade av att vara med hela tiden trots sitt eget smärtsamma minne...
Kristina frågade om Jossa skulle vara med denna gången med, och jag sa att hon har sagt att hon vill, och det hoppas jag. Men allt är ju upp till syster just då...

Jag fick berätta allt från hur jag upplevde morgonen till vi kom in.
Jag sa att det kändes mest som att hon åkte från sida till sida när vi körde in och så brukar det inte vara.
Hon kände på magen och försökte luska ut hur hon låg.
Fortfarande inga rörelser.
Ett CTG sattes på magen och inte förrän DÅ.... - kom de efterlängtade rörelserna med full karriär...
Hjärtslagen hördes jättefint och undertiden Kristina frågade hur jag mådde och kände mig, så släppte spänningen och jag började gråta.
Tänk vad mycket hjärnan hinner tänka på i en sån här situation.

Jag fick vänta i rummet på doktorn för han skulle också kolla för säkerhetsskull, plus att han skulle kolla CTG-remsan. När han kom fick jag se vem det var och jag kände igen honom på den första halva sekunden.
JOEN BJÖRNSSON!!!!!
Snacka om att mina "good feelings" försvann hastigt.
Han frågade om det var första barnet?
"- Näää det är tredje!"
- Mhmm... är det nåt speciellt jag bör veta?
"- Jaa, det var DU som beräknade min första dotters vikt till 3.8 men hon vägde 5.3!!!"
"- Jahaa ja... var det DU det!!!"
"- Mmmm, det var det!!!

Antingen blev han nervös av mitt tonläge eller så var det nåt annat som hände just då, men plötsligt började han konstigt nog prata fortare och halvstamma när han pratade med mig. 
Han gjorde en flödesmätning eftersom jag berättade att jag åker till Lund varannan vecka och gör såna där.
Det snabba han gjorde såg bra ut och sen kollade han hur hjärtslagen var. 
De slog fint, men hon rörde inte sig så mycket.
Han tryckte på magen och tyckte det var lite konstigt att hon inte rörde sig mer fast han kunde flytta på ena benet. 
Tillslut började hon äntligen röra sig igen, men inte så kraftiga rörelser som han sa att det borde, så han sa att jag skulle räkna hur många gånger hon rör sig under en tolvtimmars-period. 
Skulle det vara mindre än 10 så skulle vi komma in så fort som möjligt. 

Jag har märkt av henne ganska många gånger resten av dagen, men det blir ju lite svårare att känna nånting under natten, men får väl börja räkna i morgonbitti så fort jag vaknar...