Har precis kollat på tv4+ på "Bulgariens övergivna barn" och jag fick rysningar i hela kroppen nästan hela tiden. Hur kan personalen vara så otroligt känslokalla och hjärtlösa mot de stackars barnen? Det enda de ville ha var en trygghet som de lätt kunde fått genom en enkel omfamning, lugna smekningar på ryggen eller bara lite mer av den sociala pratstunden. Även ifall det fanns de som var döva och inte kunde höra vad de hade sagt så hade de ändå känt av personalens närvaro på ett helt annat sätt.
Hur kunde "chefen" säga att hon hade gärna velat bo i det huset?
Bullshit. Trodde hon att det skulle vara bra sagt bara för att hon var med i tv? Rena idiotin. Undrar egentligen om hon varit hos barnen och sett hur de har det och hur de blir behandlade som ett par avdankade trasdockor.
"-Så länge de inte har inte feber så är de inte sjuka!"
Eller flickan som hade ett brutet ben med två skenor ditsatta hur som helst så benet "läkte" snett.
"-Varför skickade ni inte flickan till ett sjukhus? Hon hade ju ett brutet ben?"
"- Nä varför skulle vi göra det? Hon ska väl inte leva i 100 år heller?"
I slutet när tjejen satt med några barn, både döva, blinda och handikappade, sträckte hon ut sina händer mot en pojke (som är helt beroende av personalen eftersom han är blind och vågade inte göra nåt annat än att stå förstelnad så fort hans hand lämnades av personalen, och så kunde han stå - i timmar) och drog honom intill sig för att ge en tröstande kram, nästan kastade pojken sig runt hennes hals och kramade henne - länge.
Då grät jag.
Tänk vad en KRAM betyder mycket egentligen...



Kärleken övervinner allt

Pussa och krama dina barn, din man, din fru, din mamma, din pappa, syster, bror, dina vänner, ja alla Du vill.
En kram är ändå en kram...
Vårda dem och bemöt dem precis som Du själv skulle vilja bli bemött.
Det tjänar man på.