Mitt I Livet...

Varje gång jag pratar, eller det är kanske till att ta i, men iallafall ofta när jag håller Filip framför mig och pratar med honom, så stoppar han in sina fingrar i min mun och "känner" hur jag pratar och uttalar orden. Han sitter helt lugnt och stilla samtidigt som han studerar mig hela tiden. Jag ser hur hans pupiller blir större och minskar beroende på vad jag säger och hur jag säger det. Jag tror att bebisar/barn uppfattar ord som vi säger och försöker härma oss genom deras egna ljud. Det är lätt hänt att man "tror" sig höra att de säger ett riktigt ord ibland...

Som i morse.
Filip vaknade kl 05.30 och var pigg som en lärka.
Jag gick upp med honom en kvart senare efter vi suttit i sängen och gosat.
Konstigt nog var jag hungrig och gjorde två mackor.
Jag gjorde gröt till Filip och kallade på honom och sa:
"- Filip, kom så ska du få gröt! Kom så ska vi äta!"
Han kommer halvspringandes i sin gåstol, tittar på mig med sina härliga blåa ögon och säger vad jag tycker mig höra:
"- Etta...etta...!"

Vilken mamma skulle inte tycka sig höra att barnet just försökt sig på att säga "ÄTA"???

Likadant som i förmiddags när Hanna hade vaknat och satt i soffan o tittade på tv.
Jag går in i tvrummet med Filip på armen, pekar mot Hanna och frågar: "-Vem är det?"
Då hör man nåt i stil med:
"- Nna, nna...!"

Åter igen får jag för mig att han försöker säga "Hanna"...

Vem vet??? Han kanske kan säga "Ecklesiastitsminister" innan han fyllt två och pratar på så att man önskar att man tagit ut fingrarna lite tidigare!!!