Igår promenerade vi ner till kyrkogården och kollade på Emmas "gård" som Hanna säger.
Först fick jag ett obehag i hela kroppen när vi närmade oss.
Det var nylagd jord framför hennes sten och det påminde mig om dagarna efter hennes begravning.
Varför hade de gjort så?
Lagt ny jord framför hennes plats??

Det var fullt med fula och vissna löv som vi tog bort, så det såg fint ut sen igen.
Borstade av lite smuts från gosedjuren och rättade till det som ramlat åt sidan av blåsten.
Vi gick vidare och kollade på de andra gravarna och såg speciellt en som det låg massa saker på.
Det var Victors grav.
Pojken som sorgligt nog krockade med en traktor för ett tag sen, bara en liten bit härifrån.
Han var bara 15 år.
Det var Hannas dagiskompis storebror.
Bara för det så tycker jag det känns som att vi "visste eller kände" honom på ett sätt, fast vi inte alls gjorde det.
Man blir extra berörd när det är ett barn som råkat ut för en olycka, och speciellt när det är i ens egen by.
 
Där låg vackra stenhjärtan med fina texter på.
En stor och en liten gitarr som kanske ett minne av hans musikintresse.
Ett plastat papper där hans mormor hade skrivit om honom...
En sten där hans klasskamrater hade skrivit...

Varför ska livet ske så orättvist mot vissa?
Barn ska inte dö.