Mitt I Livet...

Idag har jag varit duktig o orkat skruva ihop spjälsängen som Ida ska sova i, bäddat o ställt den i tvrummet tills vi kommer hem. Hanna frågade varför jag ställt ut Filips säng där, men då visste hon inte att det var Idas!!! Ikväll satt jag i soffan efter vi kollat på film, o Fidde skulle börja spela hockey. Jag kom att tänka på att det är snart dags... Om 2 dagar ska vi vara i Lund. Inskriven på förlossningen. I väntan på att lilla Ida ska komma till världen. Äntligen ska vi få träffa vår lilla älskade flicka som vi väntat på så länge. Jag, Fidde o Jossa ska få se henne. Men plötsligt rann mina tårar ner på kinderna. Jag kände hur orolig och nervös jag var inför denna gången. Alla känslor kom fram på en gång o jag kunde inte sluta gråta. Fidde frågade vad det var o efter jag berättat så sa han att han tror att det går nog ganska fort denna gången när Ida kommer ut, eftersom det bara är 11 månader sen sist. Så min kropp är väl ganska förberedd på samma sak nu igen, typ... Men det är så mycket annat som spelar roll i en sån här händelse, så hur mycket de än försöker o stöttar, kan männen aldrig riktigt förstå en höggravid kvinnas speciella och oroliga känslor...