Mitt I Livet...

Efter mycket velande hit och dit och jämfört det positiva och det negativa med att föda inne i stan eller nere i Lund, så har jag kommit fram till att det blir i Lund.
Även ifall jag inte tror att det behövs blodtransfusion efter hon kommit ut, så vet man aldrig.
Det kanske händer nåt med mig så jag behöver hjälp.
Så nu är det bestämt.
Jag ringde till förlossningen och sa som det var och att jag helst vill bli igångsatt på tisdag.
Då säger bm:
"- Men vi kan inte bara ta in dig och sätta igång dig!"
Då sa jag typ nästan hela bakgrundshistorien om mig och att jag gör flödeskoller varje vecka blablablablablabla....
Efter det sa jag:
"-Det är lättare om Du pratar med Dr Malcus så kan han förklara bättre hur allt ligger till. Hur dags ska jag komma förresten?"
"- Eh jaa jo det får jag nog göra... du kan vara här på tisdag mellan 8-8.30 då!"

Såååå...
Snacka om att jag är nervös...
Nu är det bokat.
Nu finns det ingen återvändo.
Jag kan ju tala om att jag är väldigt nervös just nu.
Tjejens onda tryckande har nog snarare gått över till oros-ont...
Men det onda är ju nada mot det som komma skall.
Tänk om man skulle kunna klara av att föda utan att ligga där och vråla, grymta och föra oväsen?
Det finns ju dom som inte säger ett knyst.
Har inte dom ont???
Det kan ju inte vara bra för varken mamman eller bebisen om nu mamman är så pass bedövad att hon inte känner nånting, då kan man väl inte veta när man ska krysta??
Jag som har min smärtgräns långt nere i Kina någonstans, (jag letar fortfarande efter den) hade tyckt det skulle känts underbart att inte ha ont - men ändå vetat när man skulle krystat.
 
Känslan med Filips förlossning utan nån bedövning alls???
Ja ungefär som att jag hängde grensle i ett rep eller nåt över ett megastort majbål i fjol när jag kryste fram honom.
Fy faaaaaan vad det brände.
Undertiden tänkte jag att nu är det kört.
Nu har alltihop spruckit till max och kommer se ut som värsta slagfältet.
De får sy igen alltsammans så man blir som en oskuld igen, haha.
Nä det var en hemsk smärta just då.
I det skedet.
Sen när han väl var ute - kände jag ingenting.
Jo när de skulle trycka ut resterna från moderkakan.
Först hade man jävligt ont när han skulle ut.
Sen trycker de som fan på magen igen så man håller på att krevera.
Jag bönade henne att inte trycka mer för jag hade sååå ont.
Jossa sa att hade bm stått lite längre åt ena hållet när hon höll på att trycka på magen, så hade det flugit ner en blodklump i hennes ficka för det var riktigt nära, mohahahaha!!!! 

Usch ja vad man kan ha roligt åt sånt här efteråt.
Men just nu är jag bara nervös och orolig.
Kallsvettas och har ont i magen.
Usch, usch, usch...

Men tänk...
Nästa torsdag kan jag vara ♥3-barnsmamma♥ vid den här tiden...