Mitt I Livet...

När jag föddes bodde vi i lägenhet på Sommarlust, och då hade mamma o pappa redan en liten familjemedlem som hette PYRET.
En tax/drever var hon, och om jag inte har fel så var hon den ende av 4 valpar som inte behövdes avlivas pga aggresivitet...
Den snällaste hund som någonsin funnits...
Hon älskade grön paprika...
Hon älskade snö och dra mig i pulkan...
Här sitter jag och Pyret i min koja!!!



På Österäng fick jag och min syster ett djur till.
Varsin undulat.
Min var vit och hette LISA och Jossas var gul och hette SLUGGO.
Dålig inställning du hade på kameran mamma, hahaha...



En morgon hörde jag att mamma skrek nåt högt och jag trodde hon sa att SLUGGO hade dött.
Jag sprang upp och in i tvrummet där mamma stod framför teven.
Jag frågade med en liten ledsen röst om det var sant att Sluggo hade dött.
Nä det var inte fågeln - det var OLOF PALME som hade dött!!!!!!!!

När vi flyttade till Rinkaby så hade ju de som bott där innan, ett hönshus men utan djur i, så eftersom vi bodde "på landet" hörde det till att man hade husdjur.
Men först var det så här att kära pappsen fyllde 40 år och då kom grannarna in med en present till honom.
Det lät lite konstigt från lådan och pep på nåt sätt precis som man visslar, och när han öppnade lådan satt det en vettskrämd liten söt ANKUNGE där.
Vi döpte honom till KALLE såklart!!!!

Efter ett tag tyckte vi synd om Kalle som bara pep hela tiden, så vi köpte en kompis till honom.
Hon fick heta KAJSA!!!!

Efter hand de växte och blev större fick de flytta ut i hönshuset och det var nog i den vevan vi skaffade hönor och en tupp.
Självklart döpte vi hönorna och de hette PÄRLAN och HILMA.
Tuppen hette HELMER!!!
Här ligger Pärlan och myser i Jossas händer..

Hönorna gjorde det hönor är bäst på - lägga ägg, och plötsligt var det kycklingar i redet istället för bara ägg.
SPARVÖGA fick en heta för hon var spräcklig och hade en gul näbb.
Har för mig att den svarta hette Svarta SARA...


Hönorna och tuppen var som kaniner, och det resulterade i fler kycklingar.
En tupp blev till och han fick namnet AXEL.
Han var så vacker i sin fina fjäderskrud, och han var så tam och go att jag kunde kalla på honom och rätt som det var, hoppade han upp på min axel!!!


Här står HILMA nere till vänster...


Vi hade besök av en hungrig iller med ett tag.
Den döpte vi till "Den jävla Satans Illerjävlen" för den ville ha våra fina hönor till middag.
Kajsa hade uppmärksammat att illern var på väg in, (vi hade tyvärr glömt fälla ner luckan) och hade ställt sig i vägen till ingången till hönshuset och kämpat på bra, för ingen annan än Kajsa själv kom till skada.
Hon hade blivit ordentligt biten i nacken och blödde som fan.
Mamma o pappa hade hört ett jävla väsen på natten då det hände och var tvungna att gå ut o kolla.
Då såg de Kajsa ligga blödandes på golvet...
Vi räddade hennes liv med att tvätta såret ordentligt och vara noga med att byta bandage varje dag.
Hon blev helt återställd till vår glädje!!!!

Men den glädjen varade inte så länge tyvärr...
Illern hade bara kollat in vad som fanns och kommit dit en andra gång.
Nu hade den gett sig på stackars pappas älskade och fina födelsedagspresent - KALLE...
Usch, jag kommer fortfarande ihåg hur vi såg att Kalle låg nergrävd, med endast huvudet ovanför marken - död.
Pappa blev såååå ledsen och det blev vi andra med.
Fy fan vad vi hatade den där jävla illerjävlen.
Den skulle bara dö.
Den skulle fan inte få tag på fler djur, så vi gillrade råttfällor med ost och leverpastej tror jag, och när den väl lurats in där och inte kom loss, låg mamma o pappa på vakt och sköt den med ett lånat hagelgevär av en granne.
Det var en seg jäkel den där illern.
Pappa hade sagt att han skulle aldrig kunna skjuta ett djur i vanliga fall, men eftersom den tagit och dödat hans husdjur så fanns det så mycket hat inom honom så han kände bara "-DU SKA DÖÖÖ DIN JÄVEL!!!" när han siktade på den.
Pappa sköt 7 skott i huvudet, men den dog inte ändå.
Den bara stod och tittade på honom precis som att den tänkte:
"- Ha, tror du det där hjälper???"
Tillslut så dog den ju, men ändå, 7 skott i pannan?????
Det var som en klonad iller med pansarhud typ...


Ja sen skaffade vi 4 ankor till och de hette Jocke, Knatte, Helge men den 4:e ankan Anki, fick tyvärr avlivas för den hade fel på höften.
Men jag ÄLSKADE att vara i närheten med ankorna och speciellt när jag såg på dom hur glada de blev när jag lät de komma ut på gräsmattan och gå fritt.
Jag kunde ligga ner och rätt som det var kom Kajsa eller Jocke fram till mig, la sig ner och höll mig sällskap.
Här är Jocke...


Här sitter jag och leker med de med vattenspridaren och det var det bästa de visste, att få svätta, plaska, dricka och ha sig...


Ankorna dog en efter en, men den siste som klarade sig längst var JOCKE♥.
En nyårsafton började grannpojkarna skjuta raketer runt 20 tiden och då blev stackars Jocke rädd och fick panik i hönsgården, och jag tyckte så synd om henne och bar in henne på verandan och så satt hon i min famn så ett tag...
 

Tyvärr slutade Jockes liv kämpaktigt hos en räv som en annan granne följt efter när han hade sett alla fjädrar och följt spåren i snön ner till IP...
De hade ett lyxliv hos oss iallafall och hade nog inte levt ett bättre liv nån annanstans.


Kaniner har vi också haft.
Dvärgvädurskaniner.
Min var brun och hette NINA.
Jossas var svart och hette SOTIS.


De fick också ungar, som mamma trodde var rivna morötter hon lagt ut kvällen innan.
Visst, kaninungar är ju lite rosa och så, men morotsorange... nääää.
Det var 7 små ungar!!!
Blocket fanns ju inte på den tiden så vi fick gå in i affären och sälja de där, haha.

Det mest udda husdjuret vi haft, är nog KAJAN SEPPO!!!!!
Han hade ramlat ner från boet och låg skymd i en buske.
Men vi tog hand om den.
Födde först upp den på hönsmat som vi blandat ut med vatten till en gröt, sen grävde vi upp daggmaskar.
Pappa hade med honom på jobbet för den skulle ju matas varannan timme och vi hade tom med honom hem till farmor en gång, här på detta kortet.


Vi lärde Seppo flyga och han var snäll och höll sig till våra träd i början.
Sen en vacker men sorglig dag, tog han mod till sig och flög iväg - för alltid.
Klart man saknade honom och mindes allt man gjort.
Det kan tyckas att det var väl tramsigt att rädda en kajunge, men hur skulle vi kunna låta bli?
Hade syrran aldrig sett den så...
Men nu gjorde hon det och vi fick ytterligare ett minne av ett husdjur!!!!!!