Ända sen jag var liten och fick POLIOSPRUTAN, har jag haft total FOBI för sprutor.
Jag ryser i kroppen när jag vet att det är dags för vaccination eller nåt annat... 

Jag kommer ihåg att jag satt i väntrummet på gamla lasarettet där det fanns den där gröna och illaluktande bubblan med två kryphål, som satt fast i golvet och som barnen fick leka på undertiden man väntade på att gå in till doktorn.
Just den dagen var det MIN tur att få POLIOSPRUTA.
Pappa följde med mig och innan vi åkte sa mamma att om jag inte gråter efteråt så skulle vi köra in och köpa en godispåse till mig.

Jag kommer också ihåg att jag satt i pappas knä och ser tanten förbereda fatet med sprutan.
Hon går mot mig, sätter sig ner på den där äckliga och fula silverfärgade snurrstolen med hål i sittdelen i storlek gigantiska, pappa håller fast mitt ben och hon sticker in den där jävla sprutan i mitt lår - och gör så jag får psykiska men, i resten av mitt liv.
Just den där kärringen hatar jag så mycket för att HON gjort att jag fått fobi för en smal, liten och vass jävla nål.

Om jag skrek???
Haha, jag fick ingen godispåse iallafall...

I åttonde klass hade jag problemhy med bölder stora som ärtor och ingenting i medicinsk väg hjälpte stackars mig att få bukt med de varfyllda rackarna.
Så en dag...
Jag var på Kristianstads Kliniken för jag hade hört att man kunde få A-vitamin mot extrem problemhy så jag tog chansen direkt.
Såklart skulle man ta ett blodprov för att se om min lever klarade av den medicineringen.
Men så kom det där jobbiga "men-tur-i-oturen"-beskedet.
Jag hade HÖGT KOLESTEROLVÄRDE!!!!!!
Då får man inte äta A-vitamin för det är inte bra för levern tydligen.
Så när jag var 16 år började jag knapra medicin och tog blodprov en gång om året för att hålla koll på om mina värden blev bättre.
Dagen då jag skulle ta det där lilla lilla provet, frös mina ådror till is och jag kunde riktigt känna hur blodet försvann, och mina handflator blänkte av svett...

Nu vid 35-års ålder har det ju blivit en hel del sprutor.
Jag har ju fått 3 underbara barn och med graviditeter får man räkna med mååååånga såna obehagliga sprutor.
Men tro nu för all del inte att jag inte har kvar fobin.
Oh no.
Tvärtom.
Jag blir fortfarande alldeles kallsvettig i händerna och känner en olustig känsla varje gång en spruta närmar sig mitt skinn, MEN...... jag tänker en stilla tanke sekunderna innan och känner mig lite som Stig Helmer i Sällskapsresan när han tränar inför sin flygning, fast jag med sprutan, haha.
"Det GÖR ont - men jag dör inte!!!"