Än kämpar han på...
Kategori: Livet från hjärtat...
Han är tydligen en seg kämpe.
Men nu önskar jag faktiskt innerst inne, för hans egen skull, att han hade släppt taget och somnat in och fått ro.
För mormors, mammas, pappas och Christinas skull också, så de slipper bara sitta på hans rum och vänta in tiden...
Hur länge ska hans "tomma" kropp orka kämpa?
Är det så kroppen fungerar de sista timmarna?
Att dra ut de allra sista livstecken med lite ryckningar i armarna.
Få till nån liten rörelse med huvudet.
Att se hur kroppens påfrestade lungor gör tappra försök att avge tunga andetag.
De avmagrade benen vippar till lite åt ena sidan för att sen ligga stilla igen.
Varför gör kroppen som den gör?
Om man är så sjuk och knappt lever, varför drar ens egen kropp ut på det?
Det måste vara hemskt att ligga så som morfar gör.
Det är väl egentligen att plåga sig själv?
Man vet inte vad han tänker där i sin säng.
Man vet inte om han hör vad man säger.
Hur känner han när han får andningsuppehåll på flera sekunder?
Varför kan man inte införa dödshjälp i vårt land, till människor vi älskar så otroligt mycket och man vet att det finns inget man kan göra för att rädda personen.
Är det bättre att låta de vänta in tiden?
Utan mat.
Utan medicin.
Utan livsgnista.
Bara vänta.
Vänta på det som alla vet kommer hända.
Om en timme.
I morgon.
Om en vecka.
Nästa månad.
Frågorna är många och det är frågor jag inte kommer få svar på.
Men själv önskar jag att inte hamna i en sån sits eftersom jag vet hur jobbigt det är för närmast anhöriga.
Älskade, älskade morfar...♥
Jag hade såååå gärna velat sitta intill Dig just nu och hålla Din hand, pussa Din mjuka kind och smeka Ditt gråa hår.
Men jag kommer inte att träffa Dig mer.
Jag kommer inte till sjukhuset mer.
Nästa gång kommer bli när jag sitter i kyrkbänken och gråter...
Tänkandes på Dig hur underbar och snäll Du var.
Hur mycket Du älskade blommor och trädgård.
Jag kommer älska och sakna Dig för alltid.
För alltid.
Bloggadress: http://www.ams.bloggagratis.se