I morse efter jag lämnat barnen på skolan o på dagis körde jag in till sjukhuset för att chansa på att få träffa morfar.
De sa att det var helt okej att komma på besök när man ville, så det var ju tur.
Han låg i en säng i ett eget rum som han hade bett om första natten då han inte kunde sova pga de andra som störde.
Han hade såklart magrat och hade fått inopererat en liten platta nedanför nyckelbenet där de ska ge dropp och andra mediciner så de slipper sticka honom i armarna.
Hans hud på armarna är så tunn att när de skulle dra bort en plåsterlapp, råkade huden följa med och det blev en skinnflik som lossnade!!!
Usch vad hemskt för honom...

Jag frågade hur han kände sig och om han hade ont nånstans.
Men han hade inte ont, han var bara trött sen operationen sen igår.
Jag såg i hans ögon att de var utslitna, trötta och liksom orkeslösa.
Han hade ramlat på toa i morse när personalen hade stängt till dörren för att han skulle få vara i fred.
Han har ju väldigt lågt blodtryck, men får inte mer medicin mot det mer nu.
Två veckor har han varit på sjukhuset nu...
Det hade gått snabbt tyckte han men samtidigt är det ändå väldigt drygt.
Bara ligga/sitta i sängen, få näringsdropp en gång per dygn, få medicin och så vänta på att nån som kommer o hälsar på...
Jag frågade vem som varit hos honom och det hade varit min moster med man, mammas moster, mamma också mormor.
Jag satt o läste lite i en tidning medan han vilade en liten stund.
Sen pratade vi lite till o sen blev han trött igen.
Då sa jag att han skulle få vila ut ordentligt nu tills mormor skulle komma och jag böjde mig fram och kramade honom länge o sa att jag älskade honom.
Han sa att han älskade mig med!!!!!