Skulle ringa till mamma på hennes jobb för att fråga en sak när jag o Hanna var i bilen på p-platsen i stan.
Fick veta att hon blivit inringd till morfar i middags.
Hans sjukdom hade spridit sig och förvärrat hans tillstånd ännu mer.
Jag o Hanna körde dit meddetsamma och i vi stannade i dörröppningen in till morfars rum.
Mormor kom mot oss och skakade på huvudet och sa att han bara sover hela tiden.
Hon sa att mamma o Christina också var där men de hade gått ut en stund.

När jag tittade på morfar, låg han där i sovandes i sin säng med munnen halvt öppen, högt och tungt andandes, lutandes åt sin vänstra sida, lite uppstöttandes av kuddar och såg såå otroligt annorlunda ut idag jämfört med förra gången jag såg honom.
Nu vaknade han inte ens till och öppnade ögonen.
Ögonhålorna var alldeles insjunkna och ögonen var pyttesmå och man kunde knappt se dom.
Syret i slangen under näsan var borttaget.
Medicinen var avslutad.
Hanna hade skrivit sitt, Filip o Idas namn på en teckning som hon visade mormor o sa att hon ville ge den till gullemorfar.
Vi gick in o tog av oss jackorna och mormor kramade om Hanna medan jag gick fram till min älskade morfar.
Det var en hemsk syn av att se, att en så nära släkting som man vet hur han har sett ut innan, kommer ihåg hur han lät när han pratade och allt annat han fått oss att minnas - såg sorgligt nog mer död ut än levandes just då...

Jag gick runt om sängen så jag kunde säga hej till morfar och kramade honom så gott jag kunde, pussade honom på kinden och sa: "Hej morfar det är Jennie!" för jag visste inte om han såg eller hörde att det var jag just då.
Sen berättade jag att jag älskade honom så mycket och pussade honom på kinden.
Han höjde sakta och lite trevande sin hand mot mig som en menande sak.
Satte mig en stund på huk och strök hans hår medan jag höll i hans hand och grät.
Då kom mamma o Christina in genom dörren.
Hanna satte sig i mammas knä och pratade lite.
Mormor som hade inte sovit nånting i natt, var helt utmattad och såå förkrossad över att se sin älskade livspartner som hon gifte sig med när hon var 19 år, ligga där intill henne helt orkeslös och med knappt någon livsgnista kvar.
Man vet vad som ska hända, men man undrar bara när den hemska stunden ska ske.

Christina hjälpte henne att lägga sig ner i sin säng och sen satte jag mig intill henne och kramade henne, strök min hand genom hennes hår och vi grät tillsammans en stund...
Det blev dags för mig o Hanna att köra hem, och då tänkte jag att detta är nog sista gången jag kommer se morfar.
Så idag tog jag farväl av morfar, kramade honom en sista gång, pussade hans kind och sa att han får sova så gott uppe i himlen bland de andra änglarna!!!

Nu är klockan 21.45 och jag har inte hört nåt från mamma än.
Hon var fortfarande kvar hos morfar när jag skrev ikväll.
Tror att jag ska ringa o höra...

Älskar Dig för alltid, min fina fina morfar ♥