Fredagen den 2:e mars kl 23.55 somnade min för alltid ♥ älskade morfar ♥ in.
Lugnt pch fridfullt, sa mamma.
Han kämpade tappert och försökte hänga kvar så länge som möjligt.
Eftersom han varit en sån aktiv cyklist sen tidigare, och därefter hållt igång med att gått en mil om dagen, så var hans hjärta för starkt för att lägga av meddetsamma.

Morfar bodde i Viby och cyklade till sitt jobb på gasverket varje dag.
En kväll kände han sig dålig och kom till sjukhuset och där upptäcktes att han hade troligtvis en hjärtmuskelinflammation.
Senare visades det att hans hjärta var förstorat.

Ända sen 1986 har läkarna sagt att han haft en trång matstrupe.
I många, många år har morfar ätit Waran, ett blodförtunnande medel.
Han kände själv att han inte kunde äta vissa saker.
Tex tuggade han bara på en apelsinklyfta så han fick i sig saften.
Han kunde inte äta vindruvor med skal.
Kött kunde han inte äta alls.
Fisk var det enda han kunde svälja eftersom det var lagom mjukt för halsen.

För tio år sen, 2002, upptäckte läkarna att morfar hade en ofarlig variant av hudcancer.
Det var ju klart att en sån tråkig nyhet gör att man blir deprimerad, även ifall den var ofarlig.
Det var ju ändå cancer...
Morfars uppstötningar efter alla dessa år och problem med att inte kunna äta o svälja viss mat gjorde att han tillslut kände att nåt var fel med halsen, men trots mormors försök till att få honom till sjukhuset o bli undersökt, vägrade han åka in.
Hans envishet visade sig tillslut vara till det negativa.
En dag i januari hade han sagt till mormor att han inte fick luft och fick åka med ambulansen till akuten.
Då fick han hjälp meddetsamma och väl inne blev han undersökt och omhändertagen.
Hans blodtryck var väldigt lågt.
80/50...
Nån dag senare kunde han inte svälja sitt eget saliv och då blev hans hals röntgad.
Då såg man att han hade en ca 5 cm stor tumör i matstrupen!!!
Den hade utvecklats under alla år av uppstötningar, eftersom den syran fräter på slemhinnorna och bildar sår.
Så då beslutade de att han skulle opereras och sätta in en sk stent, ett nät som skulle minska trycket på tumören och samtidigt göra ett hålrum så saliven kunde sväljas.
Det höll till dagen efter, tisdagen 9/2, då hade jag fått veta vad som hänt, så jag körde in och hälsade på.
Senare blev morfar sämre för då hade stenten flyttats och han fick problem igen och ännu en operation utfärdades.
Då sattes en stent till dit som överlappade den första och det lyckades.
Han kunde dricka mjölk, soppa och till och med äta kräm, yoghurt och gröt!!!
Eftersom operation nummer två lyckades så bra och gav resultat, diskuterades det fram och tillbaka om morfar skulle åka ner till Lund och bli strålbehandlad.
Men det ena ledde till det andra och han blev inte bättre.
Nu hade han legat på sjukhus i tre veckor...

Måndag, sista veckan morfar levde.
Dropp, näring och medicin avslutades för de visste att det inte var lönt längre.
Sjukdomen hade spridit sig.
Han fick feber och sköterskorna märkte att han fått lunginflammation för andra gången.
Han skulle egentligen fått åka hem på tisdagen och fått KVH, men eftersom lunginflammationen bröt ut, fick de avbryta planeringen av hemfärden.
Denna dagen hälsade jag på hos honom igen...

Tisdag.
Mamma, mormor och Christina sov över/vakade från denna dagen.
Jag o Hanna hälsade på, och detta var sista gången av fyra som jag besökte morfar.
På ett sätt ville jag inte se honom tyna bort mer än de minnena jag har av honom.
Efter detta sa mamma att han sov mycket, men ändå vaknade han till emellanåt och ville gå upp, sätta sig upp och till och med åka hem!!!
Resten av veckan gick det bara neråt.
Han blev sämre och sämre.
Fick feber och mamma, mormor o Christina baddade hans panna med våta servetter.
Han fick munnen tvättad med vischyvatten och så smorde de hans läppar med vaselin.
Han andades 8-10 andetag och sen fick han ca 30-40 sekunders andningsuppehåll.
Så höll det på från tisdagen till fredagseftermiddagen.

Fredag.
Då började han plötsligt andas häftigare men med färre andningsuppehåll.
Mamma hade varit hemma en stund och när hon kom tillbaka sa hon till mormor och Christina att de kunde gå o vila sig så de orkade vara uppe sen.
Mamma satt o tittade på ett tvprogram och en liten stund senare vände hon sig om mot morfar och tänkte några tysta tankar...
Efter det märkte hon att morfar andades knappt märkbara och väldigt svaga andetag.
Mellan varje andetag han tog, kände mamma att det var nog nära slutet.
Då väckte hon Christina som var helt yrvaken.
Båda två hann se att han andades in en gång, och det var det absolut sista andetaget...
Klockan var då 23.55.
Mamma, Christina och mormor satt ensamma med morfar, med tårarna rinnande nerför kinderna och var nog på ett sätt lite lättade över händelsen, samtidigt som det var så hemskt att han verkligen hade dött bara för nån minut sen.

Efteråt.
Sköterskan kom in, lyssnade och konstaterade att han hade dött.
Sen var även läkaren där och bekräftade samma sak.
Morfar tvättades och de bäddade rent i sängen, tog på honom sin skjorta och la ett orange täcke ovanpå.
I hans händer placerades de söta snödropparna som mamma plockat dagen innan.
En märklig händelse som mamma reagerade över var att morfars utseende förändrades drastiskt knappt en halvtimme efter han dött.
Hans ansikte blev insjunket och kindbenen kom fram ännu mer, hakan blev spetsigare och ögonhålorna blev djupare.
Efter 02 var mamma hemma hos pappa igen.
Mormor fick tillbringa natten hos Christina o Mats.

Nu är begravningen planerad till på tisdag, och den blir borglig endast inom familjen.
Hans egen önskan enligt mormor, var att kremeras och att askan ska spridas i en minneslund.


Älskade morfar...
Jag drömmer sanndrömmar, och tyvärr har de flesta drömmarna handlat om döden, släktingar som ska dö eller som har dött.
Därför har jag varit orolig om att drömma om Dig.
Eller egentligen inte eftersom jag visste att Du var så sjuk.
Men jag har inte haft en enda dröm om Dig på nåt vis alls.
Därför har jag tyckt det varit konstigt att inte haft några känningar heller.
Var rädd att jag kanske inte skulle ha de känslorna för Dig som gör att jag blir påmind om Dig när Du väl försvinner.
På fredagkvällen hade Fidde glömt att ta ut en kaka som han bakat till Hannas kalas till dagen efter, och ugnen var såklart ganska varm efteråt.
Jag låg i sängen och vet att klockan var runt 23.30 när jag kollade klockan senast för jag kunde inte somna.
Plötsligt fick jag en fruktansvärd frossa och gick ut och öppnade ugnsluckan för att värma mig.
Där satt jag på huk och vände bort huvudet mot klockan på micron.
23.52 visade den.
Mamma skickade senare ett sms, att Du somnat in 23.55...
Så visst kände jag nog Dig i Dina sista minutrar?
Var det så Du gjorde Dig kännbar hos mig?
Jag hoppas att du inte hade ont eller nåt, eftersom jag frös..

Jag skrev att jag inte kommer besöka Dig mer på sjukhuset efter jag var där med Hanna, och det gjorde jag inte heller.
Men jag lovar att jag funderade och var på väg in många gånger, när jag fick veta av mamma att du dött.
Kände att jag måste åka in, men ändå inte.
Det skulle förbli sista gången, förra gången.
Nu kommer jag att träffa Dig igen.
Men inte Dig personligen.
Jag kommer att få se en övertäckt kista där jag vet att Du ligger inuti.
Innerst inne tror jag att Du lämnat Din sjuka kropp och hamnat i en ny frisk och lika energisk kropp som Du hade innan, och att Du kommer sitta på en stol intill kistan och titta glatt mot oss.
Samtidigt som Du ser att vi gråter för Din skull, förmedlar Du att Du kommer alltid finnas inom oss för evigt.
Det kommer höras mycket snyftande och rinna många tårar som torkas bort när de starka minnena av Dig trängs fram under begravningsceremonin...

Du får hålla koll på mormor där uppe i himlen så att inget ont händer henne.
Ge henne de råd hon ber om när hon ställs inför svåra beslut.
Viska i hennes öron varje kväll att Du älskar henne, när hon ska sova och känner sig ensam.
Låt mormor känna att Du finns i hennes närhet fast hon inte kan se Dig.

Älskade morfar, lev nu gott där uppe i änglarnas palats och hälsa till både vår saknade, älskade farmor, och till lilla älskade Emma om Du träffar dom!!!!
Vi ses någongång i framtiden igen.
Puss & Kram...