Älskade lille Filip...♥
Nu är Du två och ett halvt år och befinner Dig i en väldigt påfrestande situation för båda Dina föräldrar, men mest för mig som oftast är hos Dig alltid.
Hur ska jag förstå dina känslor när Du ibland bara skriker rätt ut?
Vad ska jag göra för att lugna ner Dig så att Du känner Dig trygg med mina beslut?
Jag hatar att se när tårarna fyller Dina ögon.
Det skär i hjärtat när jag hör att Du är så förtvivlat ledsen och frustrerad för att Du inte får som Du vill.
Jag försöker verkligen hålla ut så mycket som möjligt och göra det bästa av situationen.
Men ibland rinner även vattnet över i min bägare och när jag förstår att Du inte vill höra mitt prat, tycker jag att det är bättre att Du får sitta ensam en stund vid väggen, lika många minuter som Du är gammal, tills Du lugnat ner Dig.
För det mesta brukar det hända inom två minuter och du säger förlåt och så kramas vi och är bästisar igen.
Det värsta är att ibland så är Du nog trotsig med vilje...
Din luriga blick och busiga sätt och sättet Du svarar på.
Ibland är det faktiskt svårt att i ena sekunden försöka vara allvarlig och säga till Dig ordentligt, för att i nästa sekund knappt kunna hålla sig för skratt av Ditt svar eller beteende!!!
Livet är en prövning och nog testar Du oss allt.
Det är ju det vi är till för.
Att Du ska se vad vi säger om Du gär si eller så.
Att visa Dig vad som är rätt och fel.
Det är det vi är till för.
Vi är här för Dig.
Jag o pappa.
För alltid.
♥