Börje föddes i Glimåkra.
Med sin mor flyttade han till Vollsjö där han gick i skola och växte upp.
Efter skolgången jobbade Börje på gårdar i trakten men redan innan 20-års ålder flyttade Börje till Kristianstad där han fick jobb som traktorförare på stadens parkförvaltning.
Börje tävlade i cykel och genom idrotten kom Börje och Gunnel att träffas i samband med en vänortsolympiad.
De gifte sig 1952 och familjen utökades med två döttrar.
Familjen bodde först i centrala Kristianstad, för att sen flytta till egen villa i Viby, känd för den vackraste trädgården i samhället.
Det var Börjes verk!!!

Sport var Börjes livsnerv.
Börje var inte bara en framgångsrik tävlingscyklist.
Börje spelade också handboll och provade även på boxning.
När den egna tävlingskarriären var över blev Börje tränare, inte bara i sin gamla huvudgren, utan också i fotboll för ungdomarna i Viby.
På äldre dar kom boulespel att bli en trivsam avrundning på det aktiva idrottandet.
Självklart var också idrottandet i soffan framför teven viktig för Börje när utbudet blev allt större med tex Tour de France och Giro d´Italia.
Men också resor främst till sydeuropa blev för Börje och Gunnel angenäma upplevelser.
Det är inte så många som hinner besöka Italien 25 gånger!!!!

Börje fortsatte jobba på parkförvaltningen hela sitt yrkesliv ända fram tills pensioneringen.
Börje fick många fina pensionärsår.
Den 2 mars gav sig Börje ut på sin sista cykeltur utan återvändo.

Börje upplevdes av sina närmaste som en snäll, omtänksam och hjälpsam make och far som ställde upp när det behövdes.
Som människa och person var Börje genom idrotten också starkt engagerad i andra människors utveckling.
Börje lämnar efter sig många ljusa minnen av mänskliga relationer.

Johannes Edfelt, poeten, diktar så här:
Ett långt liv når sitt slut.
Snart är det färdigt.
Snart upphävs det som heter rum och tid.
Allt som var skönt, allt som var vedervärdigt förintas.
Kvar står evighetens frid.

Musik Underbart (Kalle Moraeus)

Låt oss inleda avskedet till Börje med en dikt av E. Brenneman som knyter an till Börjes odlargärning:
Minnet det lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och vindens sus

Närståendes avsked vid kistan

Avslutning
Vi är alla berörda, direkt eller indirekt, av en människas död, därför att vi tillhör samma mänskliga gemenskap.
Vi är alla bundna till andra genom släktskap, kärlek, vänskap eller genom att vi lever på samma plats.
Våra band till andra ser olika ut.
Somliga är starka, andra är svaga.
Men vi är ändå alla till sist en del av mänskligheten.
Vi vet därför att värdet och meningen med livet ligger i att leva det och leva det väl.
Människor som ger andra kraft och tröst och hämtar tillfredsställelse genom detta det är de människorna som ger sitt eget och andras liv mening och värde.
Börje var en av dom.
Nu har han lämnat jordelivet.

Barbro Lindgren diktar så här:
Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram.
En allvarligare glädje i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian nu!
Den blommar nu!

En blomma läggs på kistan; Frid över Börjes minne.

Musik De sista ljuva åren (Lasse Stefanz)

Minnesstunden avslutad